Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/92

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

90

underbaraste formationer, då man far förbi dem. Se t. ex. de två unga, ståtliga träden som böja sig mot hvarandra deruppe på branten! Kan man låta bli att tänka på ett möte mellan två älskande? Och den gamla granen der till höger, som ligger utsträckt under mosstäcket, är det ej bilden af en döende familjefar, omgifven af sin sörjande barnskara? Se blott hvilken olika karakter afpräglar sig i de stora och de små träden, se den breda matronlika gestalten här i förgrunden och vid dess sida den smidiga, jungfruliga gestalten, som förtviflad lyfter sina armar mot himlen. Fredrika fann det högst besynnerligt att jag kunde se allt detta i några krokiga, kullblåsta granar, och försäkrade att hon hädanefter ville försöka att utfinna några sådana likheter. Ett par dagar derefter satt jag vid det öppna fönstret och läste, då jag hörde mamsell Borres och Fredrikas röster utanför i trädgården. Bakom den nedrullade gardinen kunde jag se att de voro sysselsatta med att upphänga kläder på den gröna gräsplanen framför trappan. Plötsligt säger då mamsell Borre med en djup, för tillfallet antagen röst (hon kan lätt härma hvilken röst som helst): tycker ni inte, mamsell Lemvig, att åsynen af en sådan der grupp på ett eget sätt väcker fantasien? Se här, denna långa rad af ullstrumpor: tycker ni inte att de sällsamt lifvas och induvialiseras när man länge ser på dem, ja, att de slutligen antaga de underbaraste reformationer? Jo, sannerligen, sade Fredrika leende; man kan ej låta bli att tänka på den stora arméen ... Och nattmössan der borta, fortsatte mamsell Borre, är det ej kungen lifslefvande, som kommenderar den mot fienden. Kejsaren menar ni väl, rättade Fredrika. Nå, skall det