Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/93

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
91

då ändtligen vara en kejsare! Men hvad menar mamsell om den smidiga, jungfruliga gestalten? Huru har hon kunnat förvilla sig in i arméen? Från mitt gömställe såg jag att hon hade stuckit en blårutig nattröja och en nattkappa på en ärtstör, och att hon höll allt detta i vädret, och nu började begge gapskratta. En stark vindpust satte i rörelse gardinen bakom hvilken jag stod; skrattet upphörde plötsligt och de återtogo sin naturliga ton.

Vill man någonsin hoppas vinna den älskade, då måste man först vara säker på hennes väninna! Men mamsell Borre är min fiende och söker att vända Fredrikas sinne ifrån mig. Likväl är hon ej en öppen fiende, ty då skulle jag långt mindre frukta henne. Men denna osynliga inverkan som röjer sig på tusende sätt, genom skenbart oskyldiga utfall, som blott stå en qvinna till buds, och emot hvilka en man ej har några vapen, allt detta nedslog mitt mod; dessa utfall likna smygande gifter, hvilka döda långsamt, men säkert. Jag förstår ej den förändring, som föregått med henne, ty första tiden efter min ankomst hit till huset visade hon sig så vänlig och förekommande vid alla tillfällen; men sedan Fredrika hemkommit, är hon helt annorlunda. Men hennes ränker skola ej lyckas henne. Genom flera tecken, blott synliga för mig, har Fredrika låtit mig förstå, att jag ej är henne likgiltig. Nu måste det komma till en förklaring, nu eller aldrig. Jag uthärdar ej längre ovissheten; nu eller aldrig... det må bära eller brista. Ej derhemma i hvardagslifvets tvång kunde det ske, utan i baltumultet, i menniskohvimlets ensamhet, hvilket just är stället för tvenne hjertan att