Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/94

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

92

förklara sig för hvarandra. Nu eller aldrig! Nu eller aldrig, klingar det också i bjällrorna utan uppehåll.

Sådan var ungefär gången af mina betraktelser, då vi fingo gården i sigte. Det lyste långt ut på egorna ifrån de många upplysta fönstren, som från ett förtrolladt slott. Lik en djerf riddare i sagan, gick jag att eröfra segrarens pris, ännu okunnig om hvilka drakar och djur der kunde vara att bekämpa. Mitt mod sjönk betydligt, och jag blef alltmera beklämd, ju närmare jag kom gården; men mitt beslut stod fast. Nu eller aldrig. I afton skall det afgöras.

På gårdsplanen var mycken liflighet. Slädar kommo och slädar körde bort, damer stego ur och kuskarne skulle trakteras. Hela scenen tillika med uthusen, trädgårdsstaketet, hundhuset ända till det stora skatboet, framträdde pittoreskt i den starka belysningen från fönstren. Hvad tänkte väl det gamla patriarkaliska skatparet, som i så många år bott lugnt och ostördt i omnämnde bo, hvad tänkte det val om dessa upptåg af deras grannar? Jag tyckte nästan att jag såg dem titta upp ur boet och med tecken till missnöje skaka på sina grånade hufvuden.

Vi inträdde i förstugan. Vid skenet af två lyktor, som voro anbragta på ömse sidor om dörren, aftog jag i hast mina ytterplagg. Jag märkte att vi voro bland de sist anlända. Jag såg mig om efter Svendsen, för att ej behöfva gå in ensam, men han stod ännu i öfverrock och utanstöflar och mumlade sina tal, med fingrarne på pannan; han tycktes ej skola bli i ordning så snart; jag måste således gå in ensam. Sedan jag passerat ett par tomma rum, stadnade jag på tröskeln till ett större. Detta var alldeles uppfyldt af damer.