Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/99

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
97

tilläto något ordentligt samtal med damen. Detta var då alltför besatt! I min modfäldhet hällde jag, emot min föresats, ett glas punsch i mig; det smakade vedervärdigt, och detta i förening med hettan och mitt dåliga humör gjorde att jag gick ut ur salen; jag behöfde frisk luft. Dessutom skulle hornpipe-dansen börjas, och denna dans kan jag ej fördraga; hur löjligt att se en mängd menniskor springa omkring efter hvarandra i små cirklar, och hur ledsamt att höra det oupphörliga upprepandet af samma skrällande musik. Jag tål icke att se Fredrika i denna dans. Genom spelrummet och det folktomma hvardagsrummet nådde jag husets sängkammare, der ytterplaggen lågo uppstaplade. Här var svalt och tyst; ett par ljus, hvilka med fingerlånga vekar brunno på ett marmorbord, antydde att detta rum var föga besökt. Jag putsade ljusen och sökte mig en plats i en beqväm länstol, som stod i en vrå emellan sänggardinen och väggen. Tystnaden och svalkan verkade snart lugnande på mig; från balsalen hörde jag ingenting annat än basfiolens enformiga, melankoliska ton. Blott emellanåt, då någon dörr öppnades, hördes hela musiken.

Huru länge jag suttit der vet jag ej, då jag hörde fogdens röst i nästa rum. Han och Fredrika inträdde. Ovilkorligt qvarblef jag på mitt gömställe, hvarifrån jag kunde observera dem utan att de kunde blifva mig varse. Den gamle hade druckit väl mycket; hans ansigte var ovanligt rödt deraf eller kanske af den upphetsade sinnesstämning, hvari han syntes befinna sig.

— Jag säger dig Rika, sade han till dottern, jag vill icke veta af det, nej, pina död jag det vill.


7