8
Berzelius i stridshumör. Den innehöll nämligen en dedikation till naturfilosofen Schelling, av Berzelius benämnd »den sanslösaste av alla naturforskare» och av honom aktad föga bättre än en charlatan eller en humbugsmakare. Och även i det följande fann han talrika anledningar att svänga sin färla på ett sätt, som stundom urartade till hudflängning, utan att han därvid av sin vänskap till författaren någonsin lät förmå sig att lägga fingrarna emellan. Särskilt mot slutet av sin granskning sammanfattar han sina omdömen i uttalanden, vilka i sin osminkade rättframhet måste varit ägnade att dödligt såra en långt mindre ömtålig författarefåfänga än Agardhs.
Så talar han — för att blott framdraga ett fåtal exempel — på ett ställe om »de många bommar emot naturkunnighetens första grunder, som just utgöra karaktärsdrag av härvarande arbete», och på ett annat yttrar han under avsiktligt efterhärmande av naturfilosofernas bildrika språk, »att tankans grumlighet potentierat sig till ävja». På ett tredje klandrar han »ett lärdomsskryt så mycket menligare, som det är oriktigt». Ja, även mot själva språket riktar han beska anmärkningar åtföljda av en ironisk ursäkt för att han ej ens i detta avseende kan skona en av de aderton. »Du måste, skriver han, bättre vårda din stil. Konstruktionsfel, sådana som denna del innehåller, kompromettera dig i den nya värdighet du vunnit som stilist.»
Ehuru Agardh, som man väl kan förstå, kände sig djupt kränkt av »det sårande eller med avsikt förödmjukande» i Berzelii tillvitelser, ansåg han sig likväl skyldig sin vördnad »för Sveriges största litteraira namn» att utförligt bemöta dem, och man kan icke bestrida, att hans försvar är genomfört med stor skicklighet. Det gick i huvudsak ut på att gent emot anmärkningarna söka betäckning bakom talrika citat ur framstående auktoriteter, vilka yttrat sig på samma eller liknande sätt som Agardh, och avtvang Berzelius det erkännandet,
