Sida:Berzelius Bref 9.djvu/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


1. Gahn till Berzelius.

Fahlun d. 19 febr. 1804.

Jag börjar med att anhålla, att Herr Doctorn för vår bådas bättre bequämlighet ingår med mig den öfverenskommelse, att vi, efter nu altmera tilltagande goda bruk, aldeles utesluta alla slags bref-curialier och formaliteter ur vår correspondence.

Jag tackar ödmjukel. för Herr Doctorns bref och för den sände nya oxiden, hvilken jag är nyfiken att vidare försöka, så snart jag, kanske om 14 dagar, får undangorde någre påträngande sysslor. Denne kohlsyrade cerium oxiden är fullkomligen olik de båda förre, är aldeles hvit och löser sig lätt med effervescence i svafvel-, saltpetter- och salt-syrorne. Löst i glas av urinsaltet1, om lagom portion är tagen, lämnar den i lindrig men sotig reductions eld ibland fläckar på glaset, som hafva en metallisk glantz, något mörkare än jern: och med stark reductions eld skelar glaset lindrigt i blått, särdeles om så mycket [är] tillsatt, att det vid kallnandet vill blifva litet grumligt. Kanske att vid oxidens reduction eldgraden icke får vara alt för sträng. Herrarne hade i Stockholm säkert mindre stark eld än vi här, och Herrarne hade dock en tydeligare desoxidering genom marquerad lukt af vätgas m. m. Var vid detta försök oxiden blandad med intet annat än vattn? Och inlagd i en redd digel, täckt med k[ohl] st[ybb].

Det vore interessant att hafva utredt de fläste metallernes olika föreningar med kohlämnet. Om jernet känner man en hop. — Kopparen är grymt ömtålig; på den justa