gängse, förr eller senare måste röja sin ogrund och falla. Men härtil fordras icke stadig sinne allenast, och en under mycket arbete vunnen modestie, utan jämväl et i sjelfva verket mogit vett, stor aktsamhet och en öfning, som icke faller på hvar och en, som eljest i andra mål skulle mycket kunna brillera. Om man ändock ändteligen vil hafva någon förslags mening, at förklara de osäkra Vattuminsknings rönen med; så lärer en sådan böra angifva en orsak, hvarigenom stora landstycken på den ena orten kunna uphöjas och på den andra sjunka eller nedsänkas, och det antingen på kårtare eller längre tid; endels i lika och endels uti olika proportion. Men slutet på altsammans blifver likafullt det, at som således ingen sten, ingen byggning, ja ock icke ens något bärg skulle kunna anses för punctum fixum; så skulle ock frågan angående Vattuminskningen, åtminstone efter de utvägar med mått och afvägningar, som härtils varit tagne, aldrig kunna blifva afgjord.
För min del kan jag likväl icke finna, at något tvifvelsmål blir öfrigt. Jag förmodar ock, at hvar, som opartiskt, samt med nog förstånd och aktsamhet pröfvar de Rön och försök, som för Vattuminskningen blifvit yrkade, lärer finna, at icke et enda utaf dem håller stick; Och altså icke något enda Phænomenon blifver qvart, som kunde föranlåta oss,
