Sida:Betänkande om vattuminskningen 1755.djvu/88

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Den af Hiærne och Svedenborg antagne Östersjöns forna högre belägenhet, kunde ock här komma til pass, så framt man icke ägde många andra Rön, som tala deremot; ty måste man tils vidare låta bero dervid, om icke orternas nogare granskning torde kunna gifva någon vidare uplysning om både Rönen och deras orsak.

Imedlertid kommer jag likväl ihog, at då den store Hafs-floden och långsamma stormen senast år 1752 timade, mig blef berättadt af Kyrkoherden Mag. Sirelius uti Ingo i Nyland, det hans gamle Fader och Förfader skolat gifvit akt på flera sådana floder och stormar, som förut existerat, och trott sig blifvit varse, at de ungefärligen hvart 26 år återkommit, och altså äro periodiske. Hvarpå såsom exempel anfördes 1674 d. 30. Octob. 1700. d. 1. Novemb. bägge med Nordväst, som på slutet gått i Söder. 1726 d. 1 Novemb och 1752 d. 25. October med Sudväst och Västan. Här med må nu vara huru det vil, så lärer åtminstone det vara ostridigt, at sådana ovanligen stora floder stundom och sällan infalla. Under den sistnämde 1752 d. 25. Octob. kl. 7½ för m. stod vatnet i Åbo 6 fulla fot öfver det lägsta stånd, som man här under 3 års observation funnit. Men som den starkaste stormen på den nämda timan redan var förbi, hvilket kan slutas deraf, at vatnet då så hastigt som en pil utflöt; så kan man säkert sätta,