före skapelsen och werkade allt ifrån begynnelsen. Det war derföre samma salighetens grund och wäg i gamla testamentet, som i det nya. Alltifrån det första löftet efter syndafallet gälla apostelns ord: Af nåden ären I frälsta genom tron, och det icke, af eder, Guds gåfwa är det. Ef. 2: 8. Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i ewighet. Ebr. 13: 8. Abraham fröjdade sig, att han skulle få se Kristi dag; han såg honom och wardt glad. Joh. 8: 56. David fröjdade sig öfwer syndernas förlåtelse. Ps. 32. Men i det nya testamentet är försoningen fullkomnad, evangelii ljus skiner i ljuflig himmelsk klarhet, den stora nattwarden är beredd, och jordens folk, återlösta själar när och fjerran, inbjudas att komma. Kommen; ty allt är nu redo! Luk. 14: 17. Så skall det ordet om korset, så skall inbjudningen att komma till honom utgå och förkunnas i all werlden. Mark. 16: 15. Först förkunnade Johannes döparen, sedan förkunnade Jesus sjelf evangelium om riket. Johannes wisade på honom och sade till alla, som wille höra: Se, Guds Lam, som borttager werldens synd. Joh. 1: 29. Gören bättring; ty himmelriket är nära. Så predikade ock Jesus sjelf. Han började sin predikan med det ordet: Saliga. Saliga äro de i anden fattiga, ty dem hörer himmelriket till o. s. w. Matt. 5: 3–11. Så wisade han, att han war kommen för att saliggöra. Det profetiska eller läroembetet war det embete, som han först utöfwade, men derjemte gick äfwen, ända ifrån början, hans öfwerstepresterliga embete; ty försoningen började redan, då han för oss antog menniskonatur, och fulländades genom döden på korset. Hans konungsliga embete utöfwades, då han predikade evangelium om riket, då han talade såsom konung, då han uppenbarade sin magt att förlåta synder, och då han i sina under wisade, att han är Herre öfwer lif och död, öfwer allting i himmelen och på jorden, att wädret och hafwet äro honom lydiga. Hans konungamagt uppenbarades isynnerhet genom hans uppståndelse och himmelsfärd. Genom alla dessa under bewisades äfwen, att hans försoningswerk war inför Gud gällande såsom en fullkomligt tillfyllestgörande försoning för alla menniskors synder, tillräcklig att åstadkomma alla menniskors salighet, om de wille tro på hans namn och sålunda frälsas af nåd. Kristus uppstod ifrån de döda och uppfor till himmelen, såsom wår frälsare och medlare, och blef just derigenom af fadren emottagen och inför menniskorna bewisad såsom frälsare och medlare. Rom. 1: 4. Den, som icke tror på hans ord, förkastar således icke blott honom sjelf, utan äfwen fadrens wittnesbörd om sonen, det wittnesbörd, som fadren gaf om honom genom förklaringen, uppståndelsen, himmelsfärden och alla öfriga under. Dessa bewis äro en outsäglig tröst för hwarje betungad syndare, som med tron tillegnar sig den i Kristus tillbjudna nåden och rättfärdigheten. Det är ett sammanhängande wittnesbörd, som sträcker sig genom hela den heliga skrift och genom alla trognas erfarenhet i alla tider, att hwar och en som tror på honom skall få syndernas förlåtelse genom hans namn. Ap. G. 10: 43.
Det nya testamentets heliga skrifter äro således salighetens evangelium, afslutadt och fulländadt med Johannes’ Uppenbarelse. Denna sista bok i bibeln är en slutsten, lagd på den härliga byggnaden. Om detta ord säger skriften sjelf: Herrens ord blifwer ewinnerligen, Ps. 119: 89, och Kristus säger: Himmelen och jorden skola förgås, men mina ord skola icke förgås. Matt. 24: 35. Det bewisar således en högst beklaglig förblindelse i menniskosinnet, då någon, som kallas en kristen, talar om behofwet af en nyare lära, som skulle bättre motswara menniskans själstillstånd i en upplystare tid, än forna tider woro; då man talar om ett framskridande i religionen, icke i den mening, att man skall tillwäxa i tro och goda gerningar, utan att sjelfwa bibeln, som är salighetslärans grundwal, skulle underkastas förbättringar, eller ett urwal göras mellan något, som skall kunna begagnas, och det andra, som man will förkasta. Ett sådant framskridande bewisar, att man är långt återkommen till gammal hedendom, ty hedendomen hwilar på menniskofunder och menniskodikt, och till denna falska, föränderliga grund, till denna grumliga källa återwänder hwar och en, som icke will hafwa hela Guds ord till grund för sin salighetskunskap och till lärare och ledare på lefnadswägen. Detta ord är bestämdt af Herren sjelf att wara den rena, outtömliga
_010.jpg&oldid=341009){kind=link}