| Lagens rätta förstånd. | Mattei Evangelium. | Kap. 5. | 25 |
12 Glädjens och fröjden eder, ty eder lön är stor i himmelen; ty sammalunda hafwa de förföljt profeterna, som woro före eder. Matt. 23: 34. Ap. G. 5: 41. 7: 52.
Lidandet för Jesu skull, långt ifrån att wara ett sorgeämne, bör tillskynda dem glädje och fröjd: icke blott en stilla glädje under wanligt tålamod och midt i bedröfwelsen, utan äfwen en öfwerflödande fröjd, så att det ock utwertes framlyser, hwad de inwertes erfara. Dertill skola de finna sig kraftigt uppmanade ej blott af tanken på den härliga nådelönen i himmelen, som winkar dem under allt lidande på jorden, utan äfwen af de heliga profeternas exempel, som före dem gått genom samma lidande till samma lön.
13 I ären jordens salt; men om saltet mister sin sälta, hwarmed skall man salta det? Till intet duger det mer, om icke till att utkasta och nedtrampas af menniskorna. Mark. 9: 50. Luk. 14: 34.
Lönen är för Jesu trogna stor i himmelen. Lidandet är emellertid stort på jorden. De äro jordens salt. Saltet gör sweda, der det träffar en sjuk eller sårad kropp. Så äro de trogne ett swidande salt i de jordiskt sinnade menniskornas samweten. Swedan werkar hos dem måtstånd, som ofta öfwergår till förföljelse. Saltets ändamål är dock ej att förbittra, utan att förbättra. För offrens bewarande ifrån förruttnelse war saltets krydda oundgänlig. Den genom synden förderfwade menskligheten är ämnad att blifwa ett Gud behagligt offer. Hon skulle dock utan det salt, som Guds Ande genom de trogna och genom nådesinsättningen gifwer, hemfalla åt det andeliga förruttnelsen. De äro alltså det för jorden nödwändiga bewarande och helande saltet. Men dertill måste de sjelfwa bewara andens kraft, sin andeliga skärpa och luttringsförmåga. Föroras denna, förlorar saltet sin sälta, blir det skämdt och smaklöst, hwarmed skall man då salta det, hwarmed skall sältan och skärpan återwinnas? Det har då förlorat sin egenskap att motwerka förruttelsen och blir till ingenting nyttigt utan att utkastas och frötrampas. Så war det beskaffadt med det slags salt, som upplades för de levitiska offrens tjenst, men ofta blef odugligt, derigenom att det utlakades genom regnet och solen. Den enda tjenst, det sedan kunde göra, war att utkastadt bereda fasthet åt de slippriga stigarne, hwarpå menniskonra gingo fram på uppgången till brännoffersaltaret eller annorstädes. Förlora Jesu lärjungar sin andeliga wisdoms- och sannings-skärpa, så blifwa de sammalunda förkastade och förtrampade af menniskor, i det de ej widare kunna bereda åt sanningens ord någon högaktning. Härpå hafwa i all synnerhet lärarne i församlingen att gifwa akt. ”I sjelfa werket är ingenting owärdigare än en menniska, som har haft en andelig kraft och åter förspilt den. En blott werldsmenniska wanprydes icke så af sitt fåfängliga lefwerne.”
14 I ären werldens ljus. Icke kan en stad döljas, som ligger på ett berg: 2 Kor. 4: 6. Fil. 2: 15.
Werlden är stadd i syndens mörker. Jesus är werldens ljus. Hwad han är, det will han äfwen genom sina trogna bewisa sig wara. De äro werldens ljus i samma mån som de blifwit af honom upplyste och med honom införlifwade. Från den upphöjda plats, der Jesus satt, när han talade dessa orden, kunde man skåda flera bergstäder. Ju högre en sådan stads läge war, desto mindre kunde han döljas. Lika litet kunna Jesu trogne i allmänhet, och rätta lärare i synnerhet, såsom werldens lujs, förborgas. De hwarken kunna eller wilja dölja sin kristendom. De få icke heller träda tillbaka från sin kallelse att wara wärldens ljus, fastän werlden hatar och förföljer ljuset (jemför v. 11, 12). De måste icke heller lysa blott hwar och en för sig, utan samdrägtigt, såsom strålar af samma sol, såsom inbördes medlemmar af samma kristendomens stad. Det är en förening, som gifwer styrka, ljustets styrka att öfwerwinna den mörka werlden.
15 icke heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan på ljusstaken, så att det lyser för alla dem som äro i hustet. Mark. 4: 21. Luk. 8: 16. 11: 33.
Härmed syftas på det bruket i österländska hus, att någon gång med en skäppa eller ett mått öfwertäcka ljuset, när man wille hafwa mörkt i rummet, utan att ljuset utsläcktes. Men ändamålet med ljusets upptändande war icke att sätta det under käppan.
16 Så lyse edert ljus inför menniskorna, att de må se edra goda gerningar och prisa eder Fader, som är i himmelen. 1 Petr. 2: 12.
De trognas ljus skall på jorden, i werlden genom deras gerningar lysa till den himmelske Fadrens pris. Således: på det menniskorna må se icke så mycket eder, som edra gerningar, skåda icke så mycket ljusstaken, som ljuset, prisa icke eder, utan Fadren, som har heliga barn.
17 I skolen icke mena, att jag har kommit för att upplösa lagen eller profeterna. Jag har icke kommit för att upplösa, utan för att fullborda;
En sådan mening, som den i versens första del beifrade, kunde uppkomma antingen genom ett falskt hopp eller genom en ogrundad fruktan. De kunde hysa den fruktan, att Kristus skulle upplösa eller upphäfwa Moses’ lag, som war deras dyraste egendom. I ett falskt hopp kan menniskan tänka sig, att Kristus kommit att fria henne ej blott från lagens förbannelse, utan ock från lagens efterlefnad. I båda fallen är hennes mening ogrundad. Lagen och profeterna äro ett gudomligt helt, ett af Guds ofröänderliga wishet och wilja sammanbundet wittnesbörd. Detta war icke Kristus kommen att upplossa eller upplösa, utan att fullborda. Ty han han är kommen icke att upplossa, utan att fullborda
_029.jpg&oldid=347227){kind=link}