| Lagens rätta förstånd. | Mattei Evangelium. | Kap. 5. | 27 |
äfwen: hwar och en som förtörnas eller wredgas på sin broder, och bröder äro här alla människor, han skall wara skyldig under domen. Det gifwes en helig wrede, i hwilken man wänder sig mot synden, under det man älskar syndaren. Men den oheliga wreden, i hwilken den ena menniskan närer ett, om än aldrig så fint hat till den andra menniskans person, är det Kristus här bestraffar, här benämner dråp; 2:o Andra brott, som woro af den swåraste art, kunde endast afdömas af stora rådet. Dermed menas det s. k. Synedrium i Jerusalem, hwilket bestod af sjuttiotwå bisittare med öfwerstepresten till ordförande. Att wara skyldig under rådet innebar således att wara saker till de allra gröfsta brott, t. ex. högförräderi, Guds förnekande o. s. w., och hemfallen till de swåraste straff, t. ex. att stenas. Men till sådana brott räknar Kristus äfwen wreden, när den uttrycker sig i skymfliga ord. Ett sådant ord war det, när någon sade till sin nästa: raka eller: du odugling, du stackare, du för det borgeliga samhället onyttige. Detta skymford war wanligt bland Judarne, utan att de fattade det såsom en egentlig förbrytelse mot Guds lag. Det är dock, likasom alla sådana af wreden framkallade tillmälen, i egentlig mening ett belialsord; ty belial betyder ock den oduglige. Den egentlige belialsmannen är således den, som nyttjar sådana ord om nästan; 3:o Men hwilken, som går ännu längre i ondska och säger: dåre, han är skyldig att kastas till eldens helwete eller eldens Gehenna. Gehenna är detsamma som Hinnoms dal, som war belägen söder om Jerusalem. Här war det som Israeliterna, förfallna till en gräslig afgudatjenst, fordom hade offrat barn åt afguden Molok (Jer. 7: 31. 2 Kon. 23: 10). Stället war fördenskull numera stämpladt med den yttersta afsky. Det anwändes till en afföringsplats för afskräden och orenlighet. Dessa uppbrändes i den eld, som här oupphörligen brann. Stället kallades derföre eldens Gehenna. Det blef således en bild af helwetet, af det pinorum, der de fördömdas mask icke dör, och elden icke utsläckes (Es. 66: 24). Till sådana orena afskräden, som i Gehenna uppbrändes, räknades äfwen de döda menniskokroppar, hwilka icke fingo hederligen begrafwas. Häraf förstå wi nu, till hwilket gräsligt brott den gjorde sig skyldig, som kallde sin nästa: du dåre, och hwilket förfärligt straff han i sjelfwa werket ådragit sig. Med tillmälet: raka förklarades den sålunda skymfade menniskan wara oduglig för det borgerliga samfundet. Den åter som kallade sin medmenniska: dåre, förklarade henne oduglig för det andeliga samfundet, oduglig att någonsin upptagas i Guds rike. Hon förklarades alltså tillika wara jemförlig med de styggelser, som uppbrändes i Gehenna. Men Kristus förklarar, att den, som med ett så förfärligt tillmäle förgrep sig på sin nästa, i sjelfwa werket gjort sig skyldig till nämnda straff. – Alltså: wreden i hjertat, de hatfulla skymforden och de fördömande tillmälena äro inför Gud lika straffwärda brott, som de, hwilka bestraffades af Judarnes underdomstolar, af deras stora råd och i deras Gehenna. Nu är wisst, att de brotten hwarken så af de oandeliga Judarne ansågos eller kunde inför deras domstolar beifras; men lika wisst, att de af Gud så anses, och äfwen, att de som så fördöma sin nästa, derest menniskan dör med sitt hatfulla sinne oförändradt, inför Guds dom, i hans råd warda så upptagna och med helwetets eld bestraffade.
23 Derföre, om du offrar din gåfwa på altaret och der kommer ihåg, att din broder har något emot dig, Matt 6: 14. Mark. 11: 25.
24 så lägg der din gåfwa ned framför altaret och gå först bort och förlik dig med din broder och kom sedan och offra din gåfwa.
Frälsaren anför här ett exempel, som allra tydligast wisar på en gång wådan äfwen af den finare ofriden, och angelägenheten af ett fridsamt och försonligt sinnelag. Altaret är det upphöjda rum, som högt wittnar mot all ofrid. Den offrande Israeliten fick icke sjelf nedlägga sitt offer på altaret. Derföre heter det egentligen: om du frambär din offergåfwa till altaret, d. w. s. till gallret, som afskilde folkets förgård och presternas. Dit framburet mottogs offret af presten, som slagtade och nedlade det på brännofferaltaret. Det war en högwigtig stund för Israeliten. Han sökte här försoning och frid med Gud. Huru skulle detta kunna winnas, om hans hjerta bar oförsonlighet till någon medmenniska, under det handen frambar det åt Gud bestämda offret? Alltså, om han ock först i den afgörande stunden kom ihåg, att en broder hade något utestående med honom, så måste en förlikning med brodren sökas först, så kärt honom wore att winna förlikning med Gud. Blotta hågkomsten t. ex. af att med raka eller dåre eller något annat belialsord hafwa förtörnat en broder, wore anledning nog till uppskof med offret. Allt detta har i nya förbundets dagar sin första tillämpning wid den heliga nattwardens begående. War answaret stort för gamla förbundets Israelit, att utan försonlighet frambära sitt offer till altaret, ännu större är det att med ett oförsonligt sinne nalkas altarets sakrament. Det är ett ondt tecken, om menniskan icke förr än i den stunden kommer ihåg, hwad hon har utestående med sina medmenniskor. Men om detta minne ock först skulle wäckas under sjelfwa skriftermålet, så får ingen menniskoblygsel afhålla henne att träda tillbaka, för att söka den förlikning, hwartill det wäckta samwetet manar. Endast under detta wilkor, i upprigtig botfärdighet uppfyldt, kan hon wänta sig, att wid den blifwande nattwardsgången rättfärdighet och frid skola kyssas uti hennes hjerta. Derföre heter det kom sedan, ty då först kan du wara wälkommen.
25 War mot din wederdeloman benägen till wänskap snart, medan du ännu är med honom på wägen, att icke din wederdeloman må antwarda dig åt domaren och domaren antwarda dig åt tjenaren; och så skall du kastas i fängelse. Luk. 12: 58. Ef. 4: 26.
_031.jpg&oldid=347233){kind=link}