| Lagens rätta förstånd. | Mattei Evangelium. | Kap. 5. | 29 |
man gälda Herren sina eder eller fullgöra hwad man med ederna wid Herrens namn förbundit sig till. Rätt hade fariseerna i denna förklaring, som för öfrigt icke finnes ordagrant i G. T. Men desto orättare hade de i den tillämpning, hwarmed de sökte undgå faran af mened. Detta, menade de, kunde ske, om man swor wid något annat än wid Gud sjelf. Således, om man swor vid himmelen, eller wid jorden, eller wid sitt hufwud o.s. w. Med sådana eders hållande eller fullgörande behöfde man, enligt deras förwända föregifwande war ock en källa till det myckna lättsinniga swärande, som bland Judarne egde rum på Jesu tid.
34 Men jag säger eder, att I skolen alls icke swärja, hwarken wid himmelen, ty han är Guds tron,
35 eller wid jorden, ty hon är hans fotapall, eller wid Jerusalem, ty det är den store Konungens stad. Ps. 48: 3.
36 Ej heller må du swärja vid ditt hufwud, ty du förmår icke göra ett enda hår hwitt eller swart;
37 utan edert tal skall wara: ”ja ja”, ”nej nej”; hwad derutöfer är, det är af ondo.
Kristus förbjuder således allt swärande, nemligen der det är tillräcklig med ja och nej. Deremot kan det icke tagas såsom ett förbud mot eden, der Guds ära ock menniskors wäl fordrar den. Detta bewisas bäst af Jesu eget exempel (Matt. 26: 21), ock af apostlarnes (t. ex. Gal. 1: 20). Så är edgång ej blott tillåtlig, utan en pligt, när öfwerheten enligt lag kräfwer den. Luther säger: ”Här swärjer icke du, utan domaren, som befaller dig, ock du är domarens mun.” Widare: ”Allt swärande ock edgång, som menniskan af sig sjelf gör, är här förbjudet; men om kärlek, befallning, nöd, nästans nytta eller Guds ära det kräfwer, är det wäl gjordt; likasom äfwen wreden är förbjuden, ock dock loflig, när han fordras af kärlek ock till Guds ära.” Dermed förklaras allt sådant swärande wara af ondo, som fariseerna lättsinnigt förklarade wara utan betydelse. I eden blir den sak, hwarwid man swärjer, satt likasom i pant för edens uppfyllande. Men då måste den saken wara i den swärandes wåld. I denna mening är det ej en gång tillständigt att swärja wid Gud, utan Guds namn måste blott åkallas såsom wittne ock hämnare, derest eden icke fullgöres. Men den, som swor wid himmelen, eller jorden o. s. w., han swor i sjelfwa werket wid Gud, ty himmel, jord, Jerusalem, hufwud, allt är det Guds skapelse, werk ock tillhörighet. Således, då fariseerna swuro wid dessa föremål, gjorde de sig just förfallna till det answar, de derigenom wille undwika, nemligen att swärja wid Gud sjelf, swärja, falskt, begå mened. Rätt har man derföre sagt, att ju mer än menniska i dagligt tal brukar eder, desto mindre förtjenar hon att blifwa trodd på sina ord. I en Kristi bekännares mun skall ja wara ja, ock nej wara nej. Sanningen skall tala för sig sjelf, utan allt biträde af öfwerdådiga eder.
38 I hafwen hört, att det är sagdt: ”Öga för öga ock tand för tand”. 2 Mos. 21: 24. 3 Mos. 24: 20. 5 Mos. 16: 21.
Så lyder den gudomliga wedergällningsrätten, som skulle tjena öfwerheten till rättesnöre wid rättskipningen. Men den straffdom, Gud nedlagt i embetets hand, han icke öfwerlåtit åt den enskilde. Äfwen denna lag misstydde Judarnes skriftlärde derhän, som skulle den gifwa den enskilda menniskan rätt att hämna sig sjelf. Ock detta, oaktadt det war af Moses med uttryckliga ord förbjudet. 3 Mos. 19: 18. Om det nu redan genom Moses’ lag borde wara tydligt, i hwilket förhållande wedergällningsrätten stod till den allmänna kärleken, så måste det blifwa ännu tydligare genom nya testamentets ljus. I de följande werserna wisar ock Kristus genom ordspråklika exempel, hwilket kärlekens sinnelag han kräfwer hos sina bekännare. Långt ifrån att hämnas, långt ifrån att wara trätlystne, motsträfwige ock njugge, skola de finnas redobogne att lida, tåla, göra ock gifwa dubbelt.
39 Men jag säger eder, att I icke skolen motstå den som är ond; utan om någon slår dig på det höra kindbenet, så wänd honom ock det andra till; Luk. 6: 29 f. Ords. 20: 22. 24: 29. Rom. 12: 17. 1 Tess. 5: 15. 1 Petr. 3: 9.
Det onda, som man enligt Kristi kärleksbud icke skall motstå, ware sig med ord eller gerningar, är naturligtwis icke synden, utan det wåld eller den oförrätt, som tillfogas en. Det swåraste exemplet af detta onda framställes i denna wers. Ty kindpustandet war den yttersta grad af skymf, som någon kunde lida. Det wågades den tiden knappast mot andra än slafwar. Kristus wisar således, att de, som hafwa hans kärlekssinne, icke en gång få hämnas det skymfligaste lidande, utan wara redo att willigt lida ännu mer. Nu inträffar wäl sällan det fall, att en Kristen skulle kunna till Guds ära bokstafligen uppfylla den tillsägelsen, att, slagen på det ena kindbenet, wända det andra till. Det skulle möjligen kunna twärtom ske så, att det lände det kristna namnet till försmädelse. Ty det skulle kunna ske så, att högmodet deraf hade sin näring. Emellertid hwad werlden anser för galenskap, det måste de trogne anse för wishet. ”Den andeliga klokheten lärer ock Guds barn, huru de wid särskilda tillfällen skola iakttaga dessa (här och i följande twenne werser framstälda) bud, mer eller mindre efter bokstafwen. Kristi ord är icke det naturliga menskliga lifwets, utan ewiga lifwets ord”. (Bengel.)
40 ock om någon will gå till rätta med dig och taga lifklädnad från dig, så låt honom få manteln med; 2 Kor. 6: 7.
Lifklädnaden war den klädnad, som bars närmast lifwet. Manteln war öfwerklädnaden. Redan såsom större än lifklänaden war den dyrbarare. Den fattige österlänningen anwände
_033.jpg&oldid=347236){kind=link}