| 30 | Lagens rätta förstånd. | Mattei Evangelium. | Kap. 5. |
den äfwen till täcke om natten. Jemför lagen med anledning deraf. 2 Mos. 22: 26. Lifklädnden war således den oumbärligaste klädnaden. Äfwwn det oumbärligaste måste man jemte det mindre oumbärliga låta fara, hellre än att i oträngdt mål gå med sin owän till rätta.
41 och om någon twingar dig en mil, så gå twå med honom.
Om t. ex. någon wille wåldsamt twinga en annan att wara wägwisare, bära en börda o. s. w., så hellre än att i ett sådant fall sträfwa emot, skall en Kristen willigt följa ej blott de t. ex. ifrågasatta tusen steg, som utgjorde en romersk mil, utan gå ännu tusen dertill.
42 Gif den som beder dig, ock wänd dig icke bort ifrån dem som will låna af dig. 5 Mos. 15: 7. 1 Joh. 3: 17.
43 I hafwen hört, att det är sagdt: ”Du skall älska din nästa ock hata din owän”. 3 Mos. 19: 18.
Orden: du skall hata din owän, hwarken stodo eller kunde stå bland Guds bud. De orden woro således en skadlig tillsats af de skriftlärdes hand. Men desse menade sig dock hafwa derför ett stöd i skriften. T. ex. 5 Mos. 23: 6; 25: 19 m. fl. kunde tjena dem till en sådan misstydning. Det war till följe häraf blott få Judar, som räknade andra än landsmän och wänner för sin nästa. Främlingar woro för dem på det hela likbetydande med fiender eller owänner, dem de trodde sig hafwa rätt att hata. Judarnes hat till menniskoslägtet blef ock ett ordspråk bland Romarne. Någon sanning låg wisserligen till grund för denna anklagelse, om den ock sjelf war en öfwerdrift, som åter hade sin grund i hedningarnes owilja mot Guds folks författning.
44 Men jag säger eder: Älsken edra owänner, wälsignen dem som förbanna eder, gören wäl mot dem som hata eder, ock bedjen för dem som försmäda och förfölja eder. Luk. 6: 27 f. 2 Mos. 23: 4 f. Ords. 25: 21. Luk. 23: 34. Ap. G. 7: 60. Rom. 12: 14, 20. 2 Kor. 4: 12.
Äfwen owänner eller fiender höra alltså till dem, som kallas wår nästa, dem wi således böra älska, men ingalunda hata. De må nu wisa sig såsom owänner deri, att de banna eller önska oss ondt, att de hata oss, göra oss skada genom skymfliga tillmäten eller timliga oförrätter och förfölja oss, så skola wi bewisa oss såsom Jesu lärjungar och den himmelska Fadrens barn i den kärlek, som wälsignar eller önskar dem godt, gör wäl emot dem och beder för dem.
45 på det att I skolen wara eder Faders barn, som är i himmelen, ty han låter sin sol gå upp öfwer onda och goda ock låter regna öfwer rättfärdiga och orättfärdiga.
46 Ty om I älsken dem som älska eder, hwad fån I för lön? Göra icke äfwen publikanerna[1]detsamma?
47 Och om I wisen wänlighet endast mot edra bröder, hwad synnerligt gören I? Göra icke äfwen publikanerna sammalunda?
Publikanerna woro tullnärer, uppbördsmän af de offentligt utarrenderade tullinkomsterna. Dessa indrefwos äfwen i Judarnes land för den romerska öfwerhetens räkning. Redan derföre war publikanernas yrke för de mera rättrådige Judarne förhatligt. Än mer derföre, att det war förbundet med underslef ock allehanda bedrägerier. En Jude, som åtog sig detta förwärf, ansågs derföre föga annorlunda än såsoms en hedning. Också finna wi orden publikaner ock syndare ställas såsom nästan likbetydande bredwid hwarandra. De sträfwade blott efter en jordisk lön, likgiltiga om lönen i himmelen. Likwäl, ock just för den jordiska lönens skull, förstodo de att älska dem, af hwilka de älskades tillbaka. De brukade ock att wisa wänlighet mot eller helsa sina bröder. Det wanliga helsningsordet lydde så: frid ware eder. Det beswarades på samma sätt. Men så aktade en wanlig Jude icke wärdt att helsa hedningar eller owänner. Om nu en Jesu lärjunge wille bete sig på samma sätt, hwad synnerligt eller mer, än hwad den yttre werkligheten eller ock publikanbruket kunde åstadkomma, gjorde han då? Derföre, så mycket som barnaskapet hos Gud öfwergår alla menskliga förträden, och den himmelska nådelönen öfwerstiger den jordiska, så måste den kristliga kärleken wara upphöjd öfwer den blott och bart naturliga wänskapens kraf.
48 Waren fördenskull i fullkomlige, såsom eder himmelske Fader är fullkomlig. 3 Mos. 11: 44. 19: 2. 29: 7, 26.
Detta är summan af Kristi kärleksbud, det är målet för de trognas sträfwan. Också betyder fullkomligheten det, som är öfwerensstämmande med sitt mål. Publikanen betyder egentligen den, som har sitt mål i den jordiska lönen. Fariseens mål kom icke heller högre, oaktadt all yttre lagrättfärdighet. Men Jesu trognas mål är ett himmelskt, är Gud sjelf. Jemför 1 Mos. 15: 1. Han är fullkomlig. Honom skola de likna. Till detta mål närma de sig och blifwa alltså fullkomlige i samma mån, som de likna honom i kärleken. Kärleken är fullkomlighetens band. Kol. 3: 14. Såsom den himmelske Fadren icke utesluter någon menniska från sin barmhertighet, utan will att alla menniskor skola blifwa frälste ock komma till sanningens kunskap, 1 Tim. 2: 4, och såsom han har utgifwit sin son till allas återlösning och frälsning och emottager alla syndare, som komma såsom den förlorade sonen för att bedja om nåd, så skola Jesu lärjungar utsträcka sin kärlek till alla. Denna kärlek skall wara så fullkomlig, att ingen uteslutes. Det är i kärleken den fullkomlighet måste finnas, som Herren Jesus här menar.
- ↑ Så kallades de uppbördsmän, som woro anstälde i de romerske tullförpaktarnes tjenst ock hwilka woro allmänt hatade för sina prejerier.
_034.jpg&oldid=347238){kind=link}