| 34 | Jesu bergspredikan. | Mattei Evangelium. | Kap. 6. |
österländingen; woro, utom silfwer och guld, kornförråder och dyrbara kläder (Jak. 5: 2, 3). Af dessa skatter, alla blottställda för tjufwens inbrott, woro kornförråder särskildt i fara för kornmasken, kläderna för mott och mal. Den skatt, som samlas i himmelen och således är oförgänglig, oåtkomlig för rost, mal och tjufwar, sammanfattas i Guds wälbehag. Detta winnes eller samlas i samma mån, som menniskan finner och förwarar trons oförgängliga guld, Guds ords närande kornförråd och rättfärdighetens kostbara skrud.
21 ty der eder skatt är, der är ock edert hjerta.
Det som utgör menniskans käraste tankeämne, det är hennes skatt, den må nu wara samlad i himmelen eller på jorden; och likaså: der hon har sin skatt, der är, eller närmare, der måste nödwändigt hennes hjerta, hela hennes håg, diktan och traktan wara. Det hon räknar för sin högsta skatt, är ock den magnet, som drager hennes hjerta till sig; antingen den är i himmelen, så att den drager hjertat ditupp, eller den är på jorden, så att den drager hjertat hitned.
22 Kroppens ljus är ögat. Om derföre ditt öga är oförderfwadt, så warder hela din kropp ljus. Luk. 11: 34 f.
Så är det ock med själens, hjertats, förståndets öga. Det är oförderfwadt, då det är andeligen friskt, så att det kan se och ser allena efter Gud och den skatt, som samlas i himmelen. Då blir ock hela hjertat ljust, så att menniskan allt klarare ser det himmelska mål, efter hwilket hon sträfwar.
23 Men om ditt öga är ondt, så warder hela din kropp mörk. Om nu ljuset, som är i dig, är mörker, huru stort warder då icke mörkret!
Så är ock själens öga ondt, när det är sjukt, förwändt, skådar dubbla föremål på en gång. Således, när menniskan söker på en gång att samla skatter i himmelen och på jorden, och att hafwa hjertats kärlek fäst lika mycket wid båda, då är hennes själs öga ondt. Då blir ock hela själen mörk, så att sinnet är oroligt, wandringen owiss och oregelbunden. Hjertat omhöljes af ett skrymteris mörker, och den, som wandrar deri, wet icke hwart han går (Joh. 12: 35). Hwad Jesus här liknelsewis talar, det förklarar han widare i det följande.
24 Ingen kan tjena twå herrar; ty antingen skall han hata den ene och älska den andre, eller skall han hålla sig till den ene och förakta den andre. I kunnen icke tjena Gud och Mamon[1]. Luk. 16: 13.
En tjenares herre war i forntiden den, som rådde öfwer tjenaren såsom sin egendom. Lika litet som nu twenne herrar kunde ega samma träl eller tjenare, lika litet kunde tjenaren tjena twå herrar. Således lika litet och ännu mindre kan en menniska tjena twå så olika herrar, som Gud och Mamon. Mamons tjenst är alltså en afgudatjenst, hwartill den menniskan förfaller, som håller de jordiska egodelarne för sitt högsta goda. Att wara så sinnad och på samma gång med rätt kärlek tjena Gud såsom sitt högsta goda är omöjligt. Den som tjenar Herren försummar icke sina timliga pligter och göromål, men han tänker på det himmelska såsom hufwudsak, och i det jordiska följer då samwetsgrannhet såsom en frukt och werkan af tron. De jordiska omsorgerna, så widt de hota att draga hjertat från Gud, äro det första steget till Mamons tjenst. Derom underwisar Jesus warnande sina lärjungar i de följande verserna.
25 Derföre säger jag eder: Sörjen icke för edert lif, hwad I skolen äta och hwad I skolen dricka, eller för eder kropp, hwad I skolen kläda eder med. Är icke lifwet mer än maten, och kroppen mer än kläderna? Luk. 12: 22 f. Fil. 4: 6. Ebr. 13: 5. 1 Petr. 5: 7.
Jesu lärjungar, som här närmast tilltalas, woro de, som öfwergifwit allt för att följa Jesus. Att med misströstande omsorg då tänka på framtiden, innebure ett otacksamt misstroende till den wård, Gud lemnat dem i det förflutna, Sörja innebär i grundtextens ord just ett misströstande bekymmer, ett sådant som delar hjertat mellan werlden och Gud. Det år således icke den nödiga omtanken i det timliga, som här förbjudes. En sådan omtanke i den jordiska kallelsens trogna skötande är fastmer af Gud befald. (Rom. 12: 8.) Men det oroliga sörjandet för det jordiska är en Jesu lärjunge owärdigt. Det är ock i allo onödigt. Har Gud utan eder omsorg gifwit eder lifwet (själen) och kroppen, således det som mer är, skulle han icke också gifwa eder det som mindre är, således äfwen födan och kläderna?
26 Sen på foglarna under himmelen! De så icke och skörda icke heller och insamla icke i lador, och eder himmelske Fader föder dem. Ären I icke mycket mer än de? Job 39: 3. Ps. 147: 9.
En allwarsam blick på foglarna lärer oss särskildt, huru oförståndigt det är att sörja för födan. Foglarne samla icke något winterförråd, såsom en del andra djur. Ofta blifwa de ock af menniskor förjagade. Likwäl sakna de icke sin föda. Den warder dem gifwen af eder himmelske Faders hand. Skulle han då låta 'eder sakna det nödtorftiga? Ären I icke mycket mer än de? I hafwen ju redan såsom Guds barn stora företräden framför andra menniskor. Eder wisshet, att Gud sörjer för edert uppehälle, bör då wara så mycket större, wara ostörd af de omsorger, som qwälja andra, och wara grundad på ett barnsligt förtroende.
27 Och hwilken af eder kan med sin omsorg sätta en aln till sin lifslängd?
Uttrycket aln sättes här för äfwen det
- ↑ Med ordet Mamon betecknas den jordiska rikedomen, hwilken under detta namn af somliga hednafolk dyrkades såsom en gud.
_038.jpg&oldid=347250){kind=link}