| 36 | Jesu bergspredikan. | Mattei Evangelium. | Kap. 7. |
wedergällningsrätten. Det otillbörliga dömandet är bewis på kärlekslöshet, samt tillika ett bewis derpå, att den som så gör icke känner sig sjelf och icke dömer sig sjelf. Derföre har han sina synder och sin dom i behåll. Se Jak. 2: 13.
3 Hwarföre ser du grandet, som är i din broders öga, men blifwer icke warse bjelken i ditt öga? Luk. 6: 41.
Detta ordspråk innebär, att egenkärleken gör menniskan blind mot henne sjelf, men skarpsynt i seende på andras fel. Det otidiga dömandet bewisar, att hennes egna fel, hwilka hon icke ser, äro stora som en bjelke, och i jemförelse dermed äro nästans fel, hwilka hon ser, såsom ett grand.
4 Eller huru kan du säga till din broder: Låt mig taga ut grandet ur ditt öga, och se, bjelken är i ditt öga?
5 Du skrymtare, tag först ut bjelken ur ditt öga; sedan skall du se klart nog för att uttaga grandet ur din broders öga.
Skrymtare betyder här enligt grt. just en sådan, som ser och dömer skeft, eller den der likasom ser under bjelken i det egna ögat efter grandet i den andres och dömer öfwer detta. Först när högmodsbjelken blifwit borttagen genom en sann omwändelse, kan menniskan med fri, öppen och kärleksfull blick skåda grandet i nästans öga, för att med hopp om framgång bidraga till nästans andeliga förbättring. Hwar och en, som icke blifwit omwänd, är en skrymtare.
6 Gifwen icke det heliga åt hundarna, och kasten icke edra perlor för swinen, att de icke nedtrampa dem med sina fötter och wända sig om och rifwa eder.
Det fariseiska skrymteriet, som skådar efter grandet i brodrens öga, medan bjelken sitter i det egna, är en swår synd. Det kainiska skrymteriet är det ej mindre, som frågar: skall jag taga wara på min broder? 1 Mos. 4: 9, och frågar så med en falsk tillämpning af Jesu förbud att döma. Det otidiga dömandet är en swår synd; men likgiltigheten att pröfwa andarna och döma en rätt dom, är icke mindre orätt. Att tillrättawisa andra är en bepröfwad och bepröfwande Kristens pligt, derwid fordras kristlig frimodighet; men derwid fordras äfwen kristlig wishet. Frimodighet utan wishet bringar en Kristen i fara att kasta det heligt är för hundarna och perlor för swin. Båda dessa djur woro hos Judarne orena. Wid det heliga offerköttet i templet fick intet orent komma (3 Mos. 22); än mindre fick det kastas åt hundarna. Offren förebildade Kristi försoning. Försoningens hemlighet är den medelpunkt, kring hwilken evangelii sanningar wända sig. Det är det heliga, som skall tillbjudas de återlöste. Men wid sanningens enskilda meddelande måste tillses, att detta heliga icke kastas för hundar, således icke för de menniskor, som för sitt orena sinnes skull liknas wid dessa djur (2 Petr. 2: 22). Wid de perlfisken, der skalen, ur hwilka perlorna togos, kastades för swinen, kunde någongång hända, att en perla följde med det utkastade skalet. Swinet, uppretadt öfwer perlans hårdhet, der det wäntade sig föda, ej blott trampade perlan under sina fötter, utan wände sig ock hämndlystet om mot den, som utkastat perlan. Sådana perlor äro de af Gud åt en Kristen anförtrodda nådens skatter, trons hemligheter. Att uppenbara dessa för menniskor, som oförsynt söla sig i lustarnes och lasternas orenlighet, är att kasta perlor för swin. Werkan deraf blir den, att dessa menniskor, hwilka icke förstå perlornas wärde, trampa dessa under sig med hån; att de wända sig om, icke i bättring till Gud, utan i förbittring mot hans tjenare; att de rifwa och bita dem med förföljelsens ursinnighet. Det fordras således stor wishet för att så meddela och tillämpa ordets sanningar, att det werkar icke förbittring, utan förbättring; eller för att undwika såwäl skrymteriets öfwerdåd, som menniskofruktans tweksamhet. Om denna wishet måste en Kristen med särskild angelägenhet bedja. Jak. 1: 5.
7 Bedjen, och eder skall warda gifwet; söken, och I skolen finna; klappen, och eder skall warda upplåtet; Matt. 21: 22. Mark. 11: 24. Luk. 11: 9 f. Joh. 14: 13. 15: 7. 16: 23 f. 1 Joh. 3: 22. Jak. 1: 5 f.
Bedjen ej blott om wishet, Jak. 1: 5, utan ock om allt som eder fattas; söken den förlorade eller ock eljest behöfliga nåden, söken genom ordets flitiga ransakande och med ihållande bön; synes bönhörelsen än så länge dröja, så klappen dock på nådens port med enträgen åkallan. Sådant bedjande, sökande, klappande är ej förgäfwes.
8 ty hwar och ett som beder, han får, och den som söker, han finner, och för den som klappar warder upplåtet.
Denna starka försäkran om bönhörelse gifwer wår Frälsare för att ännu mera upplifwa oss till bön och förtröstan. Men af dessa ord följer äfwen, att den, som icke beder, han får intet af nådens gåfwor; den, som icke söker, han finner intet, och för den, som icke klappar, warder icke upplåtet.
9 Eller hwilken är den man ibland eder, som, då hans son beder honom om ett bröd, gifwer honom en sten?
10 Och om han beder om en fisk, icke gifwer han wäl honom en orm?
Twenne exempel, tagna ur den menskliga erfarenheten, tjenande till handgripligt bewis, att den som beder, han får o. s. w. Den yttre likheten mellan en sten och ett bröd kan wara så stor, att ett barn lätt kunde taga stenstycket för ett brödstycke. En del fiskar hafwa en stor yttre likhet med ormen. Knappast finnes nu en menniska så omensklig, en jordisk fader så onaturlig, att han gäckar sitt barns enfald, så att han bjuder det en sten i stället för bröd, eller
_040.jpg&oldid=347256){kind=link}