| 38 | Jesu bergspredikan. | Mattei Evangelium. | Kap. 7. |
är bitter som törnefrukten. Den underwisning, han gifwer, lemnar efter sig en skarp tistelsmak, andelig tomhet, större willrådighet. Säkerhet, ljumhet, lagtwång, skrymteri och upprigtiga själars bekymrande är hwad falska lärare åstadkomma, äfwen under sken af nit för Guds rike. Sådan är den frukt, hwaraf de skola kännas; så att endast den, som will blifwa bedragen, blifwer det.
17 Så bär hwart och ett godt träd god frukt, men det dåliga trädet bär ond frukt. Matt. 12: 38 f. Luk. 6: 43 f.
Egentligen: ”Men det ruttna (förskämda) trädet gör (frambringar) onda frukter”.
18 Ett godt träd kan icke bära ond frukt, icke heller kan ett dåligt träd bära god frukt.
19 Hwart och ett träd, som icke bär god frukt, afhugges och kastas i elden. Matt. 3: 10. Joh. 15: 2, 6.
20 Alltså skolen I känna dem af deras frukt.
21 Icke skall hwar och en inkomma i himmelriket, som säger till mig: Herre, Herre, utan den som gör min Faders wilja, som är i himmelen. Os. 8: 2. Luk. 11: 28. Rom. 2: 13. Jak. 1: 22.
Icke warder således den inkommande i himmelriket, som blott gifwer goda ord. Att åkalla Jesus såsom Herre är dertill nödwändigt; men med ett åkallande, som wisar sig i lydnad för hans och Fadrens wilja: således ett åkallande i tron, hwilket ingen kan utan genom den Helige Ande. 2 Kor. 12: 3. Då följer ej blott goda ord, utan ock goda gerningar. 2 Kor. 4: 20. Endast genom munnens och lefwernets bekännelse förenade wisar det sig, att Herre-Herre-sägandet är sanning.
22 Många skola säga till mig på den bagen: Herre, Herre, hafwa wi icke i ditt namn profeterat och i ditt namn utdrifwit onde andar och i ditt namn gjort många kraftiga gerningar?
Att tro det wara nog med blotta Herre-Herre-sägandet, utan nyfödelse och förnyelse, är ett sjelfbedrägeri, som många skola bibehålla ända till domedagen. De hafwa icke i tron känt och omfattat Guds barmhertighet i Kristus, hwarpå allt kommer an. Deremot hafwa en del af dem fattat Guds allmagt och wishet med en så stor tillförsigt, att de ock gjort under i den tillförsigten. Men en sådan undertro är icke den saliggörande tron. Särdeles många sådana undergörare hafwa i den romersk-katolska kyrkan blifwit efter döden kanoniserade eller förklarade för helgon, som på yttersta dagen förklaras för ogerningsmän. ”En menniska kan wisa stor flit i sitt embete, stor trofasthet i sina ord och gerningar, hon kan weta hela bibeln, tappert och ståndaktigt bekänna den sanna läran, ja ock besegla den med sitt blod, och oro församlingens tillstånd så fordrar, och Gud så will, göra tecken och under i Jesu namn; men kan ändock icke dess mindre fara till helwetet och har icke Guds barns rätta kännetecken.” (Pontoppidan.)
23 Och då skall jag bekänna för dem: Jag kände eder aldrig; gån bort ifrån mig, I ogerningsmän. Ps. 6: 9. Matt. 25: 12, 41. Luk. 13: 25 f.
Jag kände eder aldrig, nemligen såsom mina, oaktadt allt edert åberopande af och werkande i mitt namn. I ogerningsmän, egentligen: ”I som werkat laglösheten”; ty den, som werkar utan den hjerteomskapande tron på evangelium, kan icke werka till upprättande af den kärlek och lydnad, hwarigenom Guds lag efterlefwes och hans wilja sker.
24 Derföre, hwar och en som hör dessa mina ord och gör dem, honom skall jag likna wid ett klok man, som byggde sitt hus på hälleberget. Luk. 6: 47 f.
Verserna 24–27 innehålla en sluttillämpning af bergspredikan. Den sanna kristendomen är en byggnad (2 Kor. 3: 9–11), som uppföres på klippan Kristus, grundlägges i tron och eger bestånd genom görandet af Jesu ord. Bergspredikan börjar med att likasom utwisa byggnadens port i andens fattigdom. Den slutar med att wisa, huru byggnaden pröfwas och håller stånd i alla motgångar, om den blifwit rätteligen grundlagd, uppförd och widmagthållen. Detta sker genom att ej blott höra, utan ock göra Jesu ord, ej blott säga Herre, Herre, utan ock göra Herrens wilja.
25 Och slagregnet föll, och floderna kommo, och wädren blåste och stötte mot det huset, och det föll icke, ty det war grundadt på hälleberget.
Denna liknelse är hemtad af de österländska wintrarne, som utmärkas af ihållande störtregn, öfwerswämningar och stormar. Det hus som skulle ega bestånd och icke falla omkull, när dessa stötte eller ”föllo inpå”, måste wara bygdt på fast grund och af fasta byggnadsämnen. Ett sådant hus är den sanna kristendomen, den sanna trosbyggnaden. Den består mot pröfningarnes slagregn, mot förföljelsernas floder och mot anfäktningarnes stormwäder.
26 Och hwar och en som hör dessa mina ord och icke gör dem, han skall liknas wid en fåwitsk man, som byggde sitt hus på sanden.
27 Och slagregnet föll, och floderna kommo, och wädren blåste och slogo mot det huset, och det föll, och dess fall war stort.
Att bygga på egen rättfärdighet, såsom den gör, hwilken äfwen med flit hörer Jesu ord utan att göra derefter, är att bygga på lösan sand. De ljufwaste känslor, de wackraste föresatser, de ymnigaste almosor m. m. äro då lösa byggnadsämnen. En sådan kristendom liknas wid de österländska hus, som dels uppfördes på sandhöjder, ofta liknande bergshöjder, dels hade
_042.jpg&oldid=347262){kind=link}