| 40 | Jesus gör under. | Mattei Evangelium. | Kap. 8. |
af berättelsen hos Lukas. Den berättelsen är ock utförligare än hos Matteus. Lukas berättar icke, att höfwitsmannen kom sjelf, utan blott att han kom genom sändebud. Men det ena utesluter icke det andra. I känslan af sin owärdighet att sjelf tala med Jesus, kan han hafwa hållit sig på afstånd, medan hans förespråkare framförde ärendet och troget återgåfwo hans ord. Eller sedan de talat å hans wägnar, kan han hafwa kommit Jesus personligen närmare och sålunda slutligen sjelf talat med honom.
6 sägande: Herre, min tjenare ligger hemma förlamad och plågas swårligen.
7 Och Jesus sade till honom: Jag skall komma och bota honom.
8 Då swarade höfwitsmannen och sade: Herre, jag är icke wärdig, att du går in under mitt tak, utan säg allenast ett ord, så warder min tjenare helbregda.
Ju mera ödmjukhet, desto mera tro. Denna tro hade blifwit på samma gång pröfwad och uppmuntrad, då Jesus sagt sig wilja komma, ehuru han hade med sitt blotta ord kunnat bota tjenaren genast. Mannens tro åter uttalar sig i ödmjuk bekännelse af sin owärdighet. Judarne sade: han är wärd det (Luk. 7: 4). Han bedömer sig sjelf annorlunda: jag är icke wärdig. Hans tro uttalar sig ock i öfwertygelsen, att densamme som med ett ord förmått skapa werlden, kunde äfwen med ett ord återställa den sjukes helsa.
9 Ty äfwen jag är en menniska, som står under befäl och har krigsmän under mig, och jag säger till en: gå, och han går, och till en annan: kom, och han kommer, och till mitt tjenare: gör det, och han gör så.
Som wille han säga: ”Äro mina ord så mägtiga, huru mycket mägtigare äro då dina ord! Jag är en menniska; du är mer. Jag är en menniska, som står under högre myndighet; de som äro öfwer mig hafwa rätt att påräkna punktlig lydnad af mig; och jag har likwäl rätt att påräkna lika punktlig lydnad af dem, öfwer hwilka jag blifwit satt att befalla, men du är Herren öfwer alla herrar och härar; på ett ord, på en wink af dig, måste sjelfwa sjukdomshärarne lyda.”
10 När Jesus hörde detta, förundrade han sig och sade till dem som följde honom: Sannerligen säger jag eder: Icke ens i Israel har jag funnit så stor tro.
Israel eller Israeliterna hade Guds löften. Enligt dessa wäntade de Kristi ankomst. Han kom, och sökte en sådan tro, som uppenbarade sig hos höfwitsmannen. Men Jesus fann icke hwad han hade skäl att söka hos egendomsfolket. Fastmer måste han förundra sig öfwer deras otro (Mark. 6: 6), Israel betyder Guds kämpe. Israeliterna hade en tro att kämpa för, som hednafolket saknade. Men de kämpade så, att denne höfwitsmannen, uppfödd i hedendomen, war en större troskämpe, än någon af dem. Hans tro wäcker derföre Jesu förundran, lika mycket som Judarnes otro. O, huru beklaganswärd är de kristnas otro!
11 Men jag säger eder: Många skola komma från öster och wester och sitta till bords med Abraham, Isak och Jakob i himmelriket, Mal. 1: 11. Luk. 13: 28.
Hwad så många profeter i gamla testamentet förutsagt om hedningarnes omwändelse, det förutsäger Kristus här ännu tydligare. I de wise männen från österlanden sågo wi första exemplet af de profetiornas uppfyllelse. Men icke blott från österlanden, utan äfwen från westerlanden, således från de mest skilda trakter af jorden, skola många denne höfwitsmannens likar komma, lika honom i anseende till den hedniska börden, lika honom i anseende till den lefwande tron. Men tron gör en menniska delaktig i himmelrikets ewiga glädje och salighet, som här framställes under den judiska bilden af en måltid. De skola alltså sitta till bords med trosfäderna Abraham, Isak och Jakob.
12 men rikets barn skola warda utkastade i mörkret utanför; der skall gråten och tandagnisslan wara. Matt. 21: 43. 13: 42. 22: 13. 24: 51. 25: 30.
Rikets barn nämnas Judarne, såsom de der woro genom sjelfwa födelsen kallade till barnaskap och arfsrätt i himmelriket. Men genom otron omintetgjorde de för sig frukten af denna kallelse. Himmelriket är ett ljusets rike. Det är således tillslutet för dem, som lefwa och dö i otrons mörker. Detta är en dom, som äfwen drabbar Judarna, oaktadt de härstamma från Abraham. Så många af dem, som icke trott på Kristus Jesus, skola derföre uteslutas från den himmelska måltiden. De skola i stället warda utkastade i det yttersta mörkret, i det mörker, som är utanför måltidssalen. Der skall wara gråt och tandagnisslan. Saknaden af glädjen inuti gästabudssalen medförde gråt och jemmer för dem, som kastats ut i mörkret utanför. Men mörkret medförde ock köld, och kölden tändernas skakning eller gnidande mot hwarandra. Sammalunda skall gråten och tandagnisslan wara i det yttersta ewiga mörkret. Den blir mycket större och swårare, ju närmare menniskans kallelse warit till himmelrikets glädje och frid, hwarifrån hon skall se sig utkastad. ”I jemförelse med denna gråt är all jemmer i werlden ett intet.” Denna tandagnisslan kommer af arg otålighet öfwer egen jemmer och harm deröfwer, att den frälsning de sjelfwe försummat, tillfallit andra, dem de icke unnat den. ”De företräden, på hwilka Judarne hoppades, tillföllo de troende hedningarna; de straff åter, som de otrogne Judarne önskade åt hedningarna, träffade dem sjelfwa.”
13 Och Jesus sade till höfwitsmännen: Gå; såsom du trodde, så ske dig!
_044.jpg&oldid=347268){kind=link}