| 42 | Jesus näpser hafwet | Mattei Evangelium | Kap. 8. |
det ewiga lifwet, och låt de andeligen döda begrafwa sina lekamligen döda. Hwem wet, om icke återwändandet just denna gången till de andeligen dödas krets hade medfört för lärjungen en frestelse att icke mer söka Jesu sällskap? Wid begrafningstillfällen och andra dylika, i sig sjelfwa heliga, sammanträden tillgår det just icke alltid heligt och uppbyggeligt. Huru gjorde nu dessa båda, den skriftlärde och den andre lärjungen? Evangelisten nämner det icke. I stället för att fråga, huru de gjorde, så pröfwom oss sjelfwa, huru wi skulle hafwa gjort, om wi fått samma tillsägelse.
23 Och då han steg i båten, följde hans lärjungar honom. Mark. 4: 35 f. Luk. 8: 22 f.
24 Och se, en stor storm uppkom på hafwet, så att båten öfwerhöljdes af wågorna; men han sof.
En storm, egentligen en skakning, samma ord, som eljest brukas om jordbäfningar. Under denna häftiga rörelse, som uppkom i hafwet, låg Jesus i stilla sömn och war så lugn, som Genesaretssjön wanligen plägade wara. ”Jesu sömn under elementernas uppror wittnar derföre både om kroppens trötthet och om själens lugn.”
25 Och hans lärjungar gingo fram och wäckte honom, sägande: Herre, hjelp; wi förgås.
26 Och han sade till dem: I klentrogne, hwarföre ären I rädde? Då stod han upp och näpste wädren och hafwet, och det wardt alldeles lugnt. Job 26: 12.
Lärjungarnes hjertan woro lika hafwet. Båda woro oroliga och häftigt uppskakade. Jesus stillar först deras hjertan, sedan hafwets wågor. Att de gingo till Jesus i sin nöd, bewisar, att de woro trogne; att de förskräcktes, bewisar, att de woro klen-trogne eller att de trodde litet, der de hade skäl att tro mycket, att tro med förtröstans fasthet, som är raka motsatsen till den oroliga wågen. — Och det wardt alldeles lugnt, egentligen ett stort lugn. Eljest plägar hafwet efter stormarna lägga sig så småningom, efter flera dyningar. Här lade det sig genast på Jesu ord, såsom en jemn spegel. Det afspeglade såmedelst Jesu undermagt och kärlek. Detta under wäckte ock allas förundran.
27 Men menniskorna förundrade sig och sade: Hwad är denne för en, att både wädren och hafwet äro honom lydiga?
På denna fråga kan swaras: Immanuel, d. ä. Gud med oss, i lifwet, i nöden, i döden. Men frågar någon af de trogna, som är stadd i stora, ware sig lekamliga eller andeliga motgångar, likasom Gideon (Dom. 6: 13): är Herren med oss på tidens haf, hwi wederfares oss då allt detta? så läsa wi ju här swaret. Det wederfares oss till trons pröfning, till bönens, tålamodets och hoppets öfning, och till angelägenhet att bättre lära känna wår frälsare och friden i hans namn.
28 Och när han kom till andra stranden, till Gadarenenas land, mötte honom twå besatte, som kommo ut ur grifterna och woro ganska wåldsamme, så att ingen kunde komma fram på den wägen. Mark. 5: 1 f. Luk. 8: 26 f.
Gadarenerna bodde i staden Gadara och dess omnejd sydost om Genesaret. Just i den trakten hafwa nyare resande påträffat dylika grifter, som här omtalas. Sådana finnas eljest mångenstädes i österlandet. Dessa grifter äro stora berggrottor, dels murade, dels uthuggna i klipporna. På sådana ställen plägade de af orena andar besatta hellre uppehålla sig, än på bebodda platser. Mark. 5: 3.
29 Och se, de ropade och sade: Hwad hafwa wi att göra med dig, Jesus, Guds Son? Har du kommit hit för att plåga oss, förr än tid är?
Likasom den besatta menniskans kropp är de orena andarnes inkräktade boning, så är hennes mun det språkrör, ur hwilket de tala. Huru andewerlden kan inwerka på sinnewerlden, kunna wi icke fatta. Således kunna wi icke heller begripa, huru de onda andarne kunna ”besätta” menniskans warelse såsom sin bostad. Hwad som är oförklarligt måste wi lemna oförklaradt. Men af den wissa berättelsen här och annorstädes se wi, att denna inwerkan kan wara ganska stor. De orena andarne gåfwo här genom sitt rop tillkänna, att de wisste hwem Jesus war. Guds Sons närmande war för dem en stor tillökning i deras plågor. De frågade: Har du kommit hit för att plåga oss? Som wille de säga, hit, till denna ort, som wi utsett åt oss. De säga: ”förr än tid är.” De wänta alltså en tid, då Jesu ankomst skall för dem medföra ett förfärligen ökadt mått af deras plågor. Detta inträffar på domedagen. 2 Petr. 2: 4.
30 Och långt ifrån dem gick en talrik swinhjord i bet.
31 Och de onde andarne bådo honom och sade: Om du utdrifwer oss, så låt oss fara in i swinhjorden.
De onda andarne insågo, att de måste sin kos. De wille då hellre besitta en djurkropp, än ingen; ty de wille hellre göra någon skada än ingen. Gäller det om wissa onda menniskor, att de hafwa en större plåga, så länge de icke få göra skada, så måste det gälla ännu mer om de onda andarne. De fingo dock ej en gång tillskynda djuren en sådan skada, utan Jesu tillstädjelse. Sannolikt wille de äfwen göra Jesus förhatlig genom den skada, de bådo om tillåtelse att utföra.
32 Och han sade till dem: Faren åstad. Och de foro ut, och foro in i swinen. Och se, hela hjorden störtade sig utför branten i hafwet, och de omkommo i wattnet;
_046.jpg&oldid=347274){kind=link}