| Jesus botar en lam | Mattei Evangelium. | Kap. 8, 9. | 43 |
Swinkött war förbjudet hos Judarne. Om nu swinhjorden tillhört de ibland Judarne boende hedningarne, så war den Judarne till men och förargelse. Men om den tillhörde Judar, som af winningslystnad uppfödde en sådan hjord för att till hedningarne sälja fläsket, så är den dom, som öfwergick swinen, så mycket lättare att förklara. Desse Judar woro då lagbrytare i dubbel mening. Ty deras konung Hyrkanus (omkr. 100 f. K.) hade utfärdat den lag, att de icke fingo drifwa en sådan handtering, och kejsar Augustus hade stadfäst den lagen. När då swinen störtade i hafwet, öfwergick ett rättmätigt straff deras egare. De flesta af Jesu underwerk woro uteslutande nådesunder. Det, som här förrättades, war ett ibland straffundren. Men Jesus gjorde intet straffunder, som icke tillika innebar nåd och wälsignelse. Så ock här. De besatte helades. Wägfarandes säkerhet betryggades. En stor frestelse till lagöfwerträdelse för Judarne undanröjdes. Traktens inbyggare war ett prof förelagdt, antingen de skattade mest en timlig fördel eller sin ewiga salighet.
33 men herdarne flydde och gingo bort till staden och berättade alltsamman och det som hade händt de besatte.
Staden Gadara.
34 Och se, hela staden gick ut att möta Jesus; och när de fingo se honom, bådo de, att han wille gå bort ifrån deras gränser.
9 Kapitlet.
Jesus botar en lam, kallar Matteus, underwisar om fastan, stillar en qwinnas blodgång och uppwäcker Jairi dotter, gör twå blinde seende och botar en döfstum.Och han steg i en båt och for öfwer och kom till sin egen stad.
Sin egen stad, Kapernaum (se kap. 4: 13).
2 Och se, de förde till honom en lam, som låg på en säng. Och när Jesus såg deras tro, sade han till den lame: War wid godt mot, min son; dina synder förlåtas. Mark. 2: 3 f. Luk. 5: 18 f.
Tron ser efter Jesus, och Jesus ser efter tron. Det war i denna tro, som männen buro den lame, och denne lät bära sig till Jesus. Men det war en tro, i hwilken den lame ej blott såg efter kroppslig hjelp, utan äfwen efter andelig helsa. Således uppfylles hans förnämsta behof med förkunnandet af syndernas förlåtelse. Ordet: ”war wid godt mod”, ger tillkänna, att mannen djupt sörjde öfwer sina synder, måhända ock öfwer särskilda synder, såsom orsak till hans kroppsliga elände. Äro synderna det enda egentliga sorgeämnet, så följer på tillsägelsen om syndernas förlåtelse ett godt mod, en sann tröst. Jesus säger: min son, egentligen barn. Med syndaförlåtelse följer ock barnaskap hos Gud. Genom tron warder menniskan både rättfärdiggjord och pånyttfödd.
3 Och se, några af de skriftlärde sade för sig sjelfwa: Denne hädar.
De menade, att syndaförlåtelsens wissa afkunnande är den dom, som endast tillhör Gud. Att nu tillmäta sig något, som allena tillkommer Gud, wore att häda Gud. Således, dels menade de, att ingen wisshet om syndaförlåtelse gifwes på jorden, dels wille de icke erkänna, att Jesus war något mer än en menniska.
4 Och när Jesus såg deras tankar, sade han: Hwarföre tänken I ondt i edra hjertan?
I versen 2 heter det: Jesus såg deras tro; här: Jesus såg deras tankar. Både de botfärdigas trosbegär och de ogudaktigas otrostankar äro blotta och uppenbara för Jesu ögon.
5 Ty hwilket är lättare, att säga: dina synder förlåtas, eller att säga: stå upp och gå?
För en menniska är det ena lika swårt som det andra; för Gud, och således för Guds Son, är det ena lika lätt som det andra. Nu trodde desse skriftlärde icke mer än det de sågo. De kunde således ytterligare inwända, att det wore wäl lätt att säga: dina synder förlåtas, men huru weta, att det ock sker, hwad som sålunda säges?
6 Men på det att I mån weta, att Menniskosonen har magt på Jorden att förlåta synder — då sade han till den lame: Stå upp, tag din säng och gå hem.
Nu sågo de ett under. De måste således tro, att Jesus hade denna magt, som han för deras ögon bewisade på den lame. Men i kraft häraf borde de bringas till blygsel öfwer sina otrostankar och weta, att Jesus är den menniskosonen, som komma skulle enligt profetiorna, och således har magt på jorden att förlåta synder; ja, också medan han wandrade på jorden, denna skådeplats både för synd och nåd. ”Nu kunna wi säga: huru mycket mer har han denna magt, sedan han är uppstånden och till himlen uppfaren”. Kap. 28: 18. Ap. G. 5: 31.
7 Och han stod upp och gick hem.
8 Och när folket såg det, förskräcktes de och prisade Gud, som hade gifwit en sådan magt åt menniskorna.
Sådan magt att förlåta synder; åt menniskorna, nemligen först och främst åt den ena menniskan Jesus Kristus, och genom honom åt andra menniskor, som dertill äro hans utwalda tjenare, och för alla menniskor till godo, som känna och bekänna sitt behof af Guds nåd i Kristus.
9 Och när Jesus derifrån gick förbi, såg han en man, som hette Matteus, sitta wid tullen, och han sade till honom: Följ mig. Då stod han upp och följde honom. Mark. 2: 14 f. Luk. 5: 27 f.
Matteus, densamme som skrifwit detta evangelium. Han berättar således om sitt eget apostlaembete, hwartill han nyss förut blifwit kallad
_047.jpg&oldid=347277){kind=link}