| Jesus utsänder sina apostlar. | Mattei Evangelium. | Kap. 10. | 47 |
alltid först i den första, Filippus först i den andra, och Jakob, Alfei son, först i den tredje afdelningen. De öfriga namnens ordning omwexlar. Blott bör det om Judas Iskariot anmärkas, att så länge han förekommer, sättes han alltid sist. För öfrigt utsändes apostlarne parwiS twå och twå. Simon Petrus är begåfwad med ett wisst företräde ibland de öfriga. Han kallas derföre den förste. Likwäl icke den förste öfwer, utan ibland de andra; icke utom, utan uti apostlaembetet. Andreas, se Joh. 1: 40. Om Jakobs död, se Ap. G. 12: 2. Johannes, se Matt. 4: 21.
3 Filippus och Bartolomeus; Tomas och Matteus, publikanen; Jakob, Alfei son, och Lebbeus med tillnamnet Taddeus;
Filippus, se Joh. 1: 43. 14: 9. Bartolomeus är sannolikt densamme som Natanael, Joh. 1: 45. Tomas, Joh. 11: 16. 20: 24. Matteus, se Matt. 9: 9. I ödmjuk känsla af sin owärdighet, tillsätter han hwad han förr warit, nemligen en publikan. Af samma orsak är det utan twifwel ock, att han sätter sitt namn sist af de fyra andra i afdelningen, ehuru det ställes framom Tomas’ i Mark. 3: 18 och Luk. 6: 15. Owisst är det, om Jakob, Alfei son, är densamme som Jakob den lille (eller yngre, Mark. 15: 40). Lebbeus heter hos Lukas Judas, Jakobs son; namnet ”Lebbeus” betyder antingen ”från Lebba” (en ort i Galileen), eller ock ”behjertad”; det senare kan äfwen Taddeus betyda, hwilket tillnamn han sannolikt fått till skillnad från Judas Iskariot.
4 Simon Kananiten och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom.
Simon Kananiten, d. ä. Simon ”Ifraren”. Han kallas ock derföre hos Lukas: Simon Zelotes, ty zelot betyder också ifrare eller nitälskare. Zeloter kallades på den tiden ett parti, som häftigt ifrade för statens wäl, men på ett wåldsamt sätt skridande till werket. Man har trott, att Simon förut hört till detta parti och deraf fått sitt tillnamn. Iskariot betyder mannen från Kariot eller Keriot (se Jos. 15: 25).
5 Dessa tolf utsände Jesus och bjöd dem och sade: Gån icke bort på hedningarnes wäg och gån icke in i en Samaritisk stad,
Denna och följande verser innehålla den embetsinstruktion, som apostlarne skulle ställa sig till efterrättelse wid deras första utsändning. De skulle ännu ej gå på hedningarnes wäg, d. w. s. dit, der hedningarne bodde. Samariterna woro wäl icke helt och hållet hedningar. Twärtom, de tillbådo den ende Guden, antogo Moses’ fem böcker och hoppades på Messias. Men de woro ursprungligen ett hedniskt blandfolk, och ännu war deras religion mycket blandad med hedniska beståndsdelar. De kunde således icke anses höra till Israels hus, ehuru en del af de tio Israels stammar längesedan förenat sig med dem. Jemför Joh. 4: 22. Jesu samtal med den Samaritiska qwinnan är wäl ett härligt bewis för Samaritiska folkets blifwande delaktighet i salighetens evangelium; men ännu war tiden icke inne för evangelii utbredande ibland dem. Derföre skulle apostlarne ej heller ännu gå in i någon Samaritisk stad, om de ock icke kunde alldeles undwika att beträda deras wäg på färden mellan Judeen och Galileen.
6 utan gån hellre till de förlorade fåren af Israels hus. Matt. 9: 36. 15: 24. Ap. G. 13: 46.
7 Och gån och prediken och sägen: Himmelriket är nära. Matt. 3: 2. 4: 17. Luk. 9: 2 f. 10: 9.
8 Boten sjuka, gören spetelske rena, uppwäcken döda, utdrifwen onde andar. I hafwen fått för intet; gifwen för intet.
För intet hade de fått kraften att göra så stora gerningar. För intet skulle de ock derföre gifwa, och således utan afseende på annan winning än medmenniskors andeliga och timliga wäl. Oegennytta är en Kristi tjenares hufwudegenskap.
9 Skaffen eder icke guld ej heller silfwer ej heller koppar i edra bälten, Mark. 6: 8. Luk. 10: 4. 22: 35.
De skulle gifwa för intet. Likwäl behöfde de icke sörja för sitt uppehälle. Den omtanke för uppehället, som eljest är både loflig och befald, skulle de icke ens hafwa af nöden. Det wigtiga wärf, för hwilket de utgingo, skulle upptaga all deras tid och omtanke. Deras himmelske Fader wisste nog utwäg att försörja dem. I full förtröstan derpå kunde de gå åstad. Således heter det: Skaffen eder icke, uppehållen icke tiden med att bereda eder bättre tillgångar, än I redan hafwen; icke guld, icke heller silfwer, d. ä. större mynt, icke heller koppar, d. ä. småmynt, i edra bälten;' ty i den gördel eller bälte, hwarmed österländingen uppbar sina långa kläder, brukade han äfwen hafwa ett förwaringsrum för penningar.
10 icke rensel ej heller twå lifklädnader ej heller skor ej hellet staf; ty arbetaren är wärd sin mat. 2 Kor. 9: 7 f. 1 Tim. 5: 18.
De skulle icke anskaffa sig något, som kunde wara dem till hinder på deras wigtiga färd. Således icke rensel eller reswäska; widare icke twå lifklädnader (jemför Matt. 5: 40); icke skor, utan det skulle wara nog med sandalerna eller de sulor, som uppbundos med remmar; och ingen staf skulle de skaffa sig, om de icke redan hade en sådan; ty enligt Mark. 6: 8 tillåtes dem att medföra en staf. Men trogne arbetaren är wärd sin mat, och detta skulle Gud ingalunda låta dem fattas, som utgingo i hans tjenst. Den, hwilkens hjerta öppnades för deras predikan, skulle ofelbart äfwen öppna sitt förråd till deras nödtorftiga underhåll.
11 Men i hwilken stad eller by I ingån, utforsken, hwilken som derinne är wärdig, och stannen der, till dess I gån derifrån. Luk. 10: 8 f.
Jesus är den himmelska wisheten, i hwilkens ärende apostlarne utgingo. Den israelit war wisheten wärd, som så ransakade i skriften, att
_051.jpg&oldid=347289){kind=link}