| Liknelser om himmelriket. | Mattei Evangelium. | Kap. 13. | 59 |
12 ty hwilken som har, honom skall warda gifwet, och han skall hafwa öfwer nog, men hwilken som icke har, från honom skall tagas äfwen det han har. Matt. 25: 29. Mark. 4: 25. Luk. 8: 18. 19: 26.
Detta är en af grundlagarna i nådens rike. Hwilken som har, den som tager wara på ordet, ”hafwer” och behåller det ej blott i minnet, utan ock i hjertat med noggrant öfwerwägande. Han skall hafwa öfwer nog, egentligen öfwerflöda; samma ord, som i Joh. 10: 10. Men andelig kunskapsbrist, i stället för öfwerflöd, får den, som icke har, icke förwarar. Äfwen ”det han har”, insamladt och uppfattadt i minnet, skall tagas ifrån honom, blifwa utan frukt, utan nytta, men dock till stort answar.
13 Fördenskull talar jag till dem i liknelser, emedan de, seende, icke se och hörande icke höra och icke förstå.
Emedan de o. s. w. Mark, och Luk. hafwa: på det att de. På förra stället uttryckes samma sak såsom orsak, hwilken på de senare ställena uttryckes såsom ändamål och följd. Ofta hade Jesus förut talat till dessa menniskor utan liknelser. Men det hade på dem intet uträttat. De hade sett hans under, men det war såsom om de icke sett dem; de hade hört hans ord, men det war såsom om de icke hade hört dem, eller såsom om de tillslutit ögon och öron. Detta war en orsak dertill, att Jesus nu talade genom liknelser; ty genom dessa omhöljdes sanningen för den köttsliga mängden, så att de ej skulle förstå och missbruka den. Detta war således ock ändamål, då det war ett rättwist straff, att de ej skulle förstå, för det de icke welat rätt se, höra och förstå. De förstå icke, d. ä. de kunna icke förstå eller fatta det med hjertat, änskönt de förstå den bokstafliga ordalydelsen.
14 Och på dem fullbordas Esaias’ profetia, som säger: ”Med öronen skolen I höra och icke förstå, och seende skolen I se och icke förnimma;
15 ty detta folks hjerta är förstockadt, och med öronen höra de illa, och sina ögon hafwa de igenlyckt, att de icke må se med ögonen och höra med öronen och förstå med hjertat och omwända sig och jag hela dem”. Es. 6: 9. 29: 10. Joh. 12: 40. Ap. G. 28: 26.
Esaias’ profetia: den hade blifwit fullbordad i anseende till det ohörsamma folket på profetens tid; den fullbordades nu på det folk, om hwilket Jesus här talar; den fullbordas i alla tider på dem, som likna de menniskorna i ohörsamhet och lättsinne, förblindelsen och förhärdelsen är på en gång skuld och straff.
16 Men saliga äro edra ögon, att de se, och edra öron, att de höra. Matt. 16: 17. Luk. 10: 23 f.
Att emottaga ljus och nåd af herren genom ordet är salighet för hela menniskan, högsta sällhet och tillfredsställelse för hela själen och för hela hjertat.
17 Ty sannerligen säger jag eder: Många profeter och rättfärdiga åstundade se det I sen och fingo icke se det, och höra det I hören och fingo icke höra det. 1 Petr. 1: 10 f.
18 Hören derföre I liknelsen om såningsmannen. Mark. 4: 14 f. Luk. 8: 11 f. 1 Tim. 6: 9.
Liknelsen, nemligen till dess mening och betydelse.
19 Hwar någon hör ordet om riket och icke förstår det, kommer den onde. och rifwer bort det som blifwit sådt i hans hjerta. Det är den som såddes wid wägen.
Den onde är således betecknad under sinnebilden af foglarne (v. 4), och jemwäl af roffoglarne; ty det heter: och rifwer, egentligen ”röfwar” det bort med wåld och stor behändighet. Den som såddes wid wägen: här liknas menniskan och hennes hjerta wid jordmånen, som blir besådd. Men detta hjertats jordmån är, såsom wägen, hårdt tilltrampad af otro och wanesynder. Ordets säd faller utanpå och får ej komma in i hjertat.
20 Men den som såddes på stengrunden, det är den som hör ordet och mottager det strax med glädje;
21 men han har icke rot i sig, utan står till en tid, och när bedröfwelse eller förföljelse påkommer för ordets skull, strax tager han anstöt.
Har icke rot i sig; ty i sig sjelf är han ännu oförkrossad, stenhjertat är ännu obrutet, ordet kan blott slå en hastig rot i den utanpå hjertat befintliga lösa jordmånen. Känslotron warar blott till en tid. Hon uthärdar ej den swårare bedröfwelsens eller trångmålets pröfwande solglöd i allmänhet. Hon fördrager icke en påkommande förföljelse för ordets skull i synnerhet, äfwen om den bestode blott i en föraktlig min eller i ett halft bespottande tilltal. Strax tager hon anstöt. Ordet stöter mot klipphjertat, menniskan stöter sig på bedröfwelsen och förföljelsen för ordets skull. Det gör hon strax, snart, lika snart, som hon tog eller anammade ordets ljufliga kallelse. Snart fått, snart gått, då det ej förwaras. Lätt rörd, lätt förförd och förstörd! Märk häraf, att det hörer till nådens hushållning att med andelig torka pröfwa dem, som i hjerta emottagit Guds ord. Den kännbara nåden drages undan, och pröfningar komma; det måste wisa sig om de wilja fasthålla hwad de hafwa fått och blifwa beståndande, eller tröttna och draga sig tillbaka.
22 Och den som såddes bland törnena, det är den som hör ordet, och denna werldens bekymmer och rikedomens swek förqwäfwa ordet, och han blifwer utan frukt.
_063.jpg&oldid=347325){kind=link}