| Skattepenningen. | Mattei Evangelium. | Kap. 17. | 73 |
senapskorn, så skolen I kunna säga till detta berg: flytta dig härifrån dit bort, och det skall flytta sig, och intet skall wara omöjligt för eder. Matt. 21: 21. Mark. 11: 23. Luk. 17: 6.
Lärjungarne hade den tro på Messias, som är nödig till saligheten, men de hade icke wid detta tillfälle den särskilda starka tro, som war nödwändig till ett underwerk; deras tro war blandad med misströstan eller twifwel, om de skulle kunna göra denne sjuke helbregda, och denna misströstan war otro. Tro som ett senapskorn, äfwen det minsta grand af sann och full tro på Kristus, utan någon misströstan, kan förrätta huru stora underwerk som helst i Jesu namn. Ordspråkswis brukades bland Judarne jemförelsen mellan senapskorn och berg, då de wille uttrycka motsatsen mellan mycket små och mycket stora ting. Med tron menas här icke saliggörande, utan undergörande tro. Man kan hafwa en full och wiss saliggörande tro, utan att ändå kunna förrätta underwerk, och man kan hafwa en tro, som gör underwerk, men icke gör salig. 2 Kor. 13: 1, 2.
21 Men detta slag utgår icke utan genom bön och fasta.
Detta särskilda slag af onda andar kan icke öfwerwinnas, utan med fasta och bön. Till den tro, som war nödwändig för att kunna utdrifwa detta slag, måste de beredas och stärkas med innerlig bön, och till sådan bön bidrog äfwen fastande. Att fasta är icke befaldt i nya testamentet, men på flera ställen se wi tydligt, att fastandet är både nyttigt och nödwändigt till en djupare andakt och själens innerligare förening med Gud.
22 Och medan de wistades i Galileen, sade Jesus till dem: Menniskosonen skall nu antwardas i menniskors händer; Matt. 16: 21 {20: 18. Mark. 9: 31. Luk. 9: 44.
I Galileen, således ännu långt ifrån lidandesorten.
23 och de skola döda honom, och på tredje dagen skall han uppstå igen. Och de blefwo storligen bedröfwade.
24 Och när de hade kommit till Kapernaum, gingo de som uppburo skattepenningen[1] fram till Petrus och sade: Betalar icke eder mästare skattepenningen?
25 Han swarade: Jo. Och när han hade kommit in i huset, förekom honom Jesus, sägande: Hwad synes dig, Simon? Af hwilka taga jordens konungar tull eller skatt, af sina söner, eller af de främmande? Matt. 22: 21. Rom. 13: 7.
Af Petri swar synes det, att Jesus förut plägat betala tempelskatten.
26 Petrus sade: Af de främmande. Då sade Jesus till honom: Så äro ju sönerna frie.
Här göres skilnad mellan den borgerliga skatten och tempelskatten. Konungarne på jorden ställas i jemförelse med Herren i himmelen. Men de taga icke skatt af sina söner. På samma grund behöfde Jesus, såsom den himmelska konungens Son, icke heller betala skatt till templet, hans Faders hus. Detta kunde Petrus inse, som afgifwit bekännelsen om Guds Son, kap. 16: 16. Men Petrus skulle ock inse, att kärleken är lika stor som friheten.
27 Men på det att wi icke må gifwa dem anstöt, så gå till hafwet och kasta ut en krok och tag den fisk, som först kommer upp, och när du har öppnat hans mun, skall du finna ett mynt[2]; tag det och gif åt dem för mig och dig.
Gifwa dem anstöt. Detta undwiker den kärlek, som är i den rätta friheten. De menniskorna förstodo icke, hwarföre Jesus och hans lärjungar, i kraft af barnaskapet, kunde betraktas fria från erläggande af skatten. De skulle derföre hafwa tagit anstöt, om skattepenningen icke betalts. Äfwen i detta stycke har Jesus lemnat oss ett härligt föredöme. Hans barn, kyrkans rätte medlemmar, Guds husfolk äro i sjelfwa werket fria från alla menniskostadgar. Men redan för att icke wäcka förargelse, böja de sig willigt under alla ordningar, som icke strida emot Guds bud. Att göra twärtom, wore icke att wara fri, utan att wara en träl under sin egen wilja. — Då Jesus nu friwilligt underkastade sig en mensklig lag, så wille han med detta underwerk förswara sitt anseende såsom Messias och bewisade härmed sin magt öfwer de skapade tingen, så att han äfwen kunde, när han wille, låta upphemta utur djupet ehwad skatt han behagade. — Penningen, som fans i fiskens mun, utgjorde så mycket som twå dubbeldrakmer, så att den war just det som skulle gifwas för twå personer, nemligen för honom sjelf och för Petrus, som war huswärd i Kapernaum. De öfriga lärjungarne betraktas blott såsom husfolk, och för dem fordrades intet, men det företräde, som Petrus härwid fick röna, gaf troligen anledning till den fråga, som (kap. 18: 1) genast blef framstäld.
Sammanhanget i detta kapitel är oändligen lärorikt för en Kristens hela lif. Förklaringen på berget, den sjukes helbregdagörelse, lidandets förutsägelse, skattens gifwande för att undwika anstöt och det underwerk, som förrättades för att framskaffa denna ringa summa, då den behöfdes, allt detta skall lära oss huru en Kristens wandel måste wara beskaffad. De troende följa Jesus. Stundom få de wara med honom på förklaringsberget, stundom erfara de sin wanmagt att hjelpa lidande medmenniskor, stundom genomgå de ångest och bedröfwelse. De uppfylla menskliga pligter och gifwa den skatt, som bör gifwas, och lyda all mensklig lag, som icke
_077.jpg&oldid=347366){kind=link}