Sida:Biblia Fjellstedt III (1890) 088.jpg

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
84 Wingårdsmännen. Mattei Evangelium. Kap. 21.

”Mitt hus skall kallas ett bönehus”; men I gören det till en röfwarekula. Es. 56: 7. Jer. 7: 11.

14 Och till honom kommo blinda och halta i templet, och han botade dem.

15 Men när öfwerstepresterna och de skriftlärde sågo de under, som han gjorde, och barnen, som ropade i templet, sägande: Hosianna Davids son, blefwo de misslynte

16 och sade till honom: Hör du hwad dessa säga? Men Jesus sade till dem: Ja, hafwen I aldrig läst: ”Af barns och spenabarns mun har du berett dig lof”? Ps. 8: 3.

Barnen följde här ett godt exempel af de äldre. Detta förtröt de oheliga presterna och skriftlärda. Guds lof är i deras öron ett missljud. De menade, att Jesu ödmjukhet ej skulle fördraga en sådan ära. Men det som sig af deras obekantskap med skriften, huru skriftlärda de än woro. Lofwet är en magt, Ps. 8: 3. Denna magt bryter fram ur de eljest magtlösas mun, och det emot ”owännen och den hämndgiriga.” De woro Jesu owänner, och detta lof skar i deras hjertan. Så skär ännu Herrens ord och Herrens lof smärtsamt in i alla oheliga hjertan.

17 Och han öfwergaf dem och gick ut ur staden till Betania och tog herberge der.

18 Och när han på morgonen återwände till staden, blef han hungrig. Mark. 11: 12 f. 20 f.

19 Och han sin se ett fikonträd wid wägen och gick till det och fann intet annat än löf derpå och sade till det: Aldrig mer warde frukt af dig. Och strax förtorkades fikonträdet.

Fikonträdets blad wäxa eljest först efter frukten. Här hade all dess kraft gått upp i bladen. Det motswarade alltså icke sin bestämmelse. Det blef sålunda en bild af det andeligen ofruktbara Judafolket. Judarne woro nu ock nära den förbannelsedom, som här sinnebildligt öfwergick fikonträdet. Det är ock ett tecken till hwad som förestår hwar och en menniska, den der blott frambringar wackra gerningsblad, utan trons fruktbarhet.

20 Och när lärjungarne sågo det, förundrade de sig och sade: Huru har fikonträdet så i hast blifwit förtorkadt?

21 Men Jesus swarade och sade till dem: Sannerligen säger jag eder: Om I hafwen tro och icke twiflen, så skolen I icke allenast göra sådant som skedde med fikonträdet, utan till och med om I sägen till detta berg: häf dig upp och kasta dig i hafwet, så skall det ske. Matt. 17: 20. Luk. 17: 6.

22 Och allt det I bedjen i bönen, troende, det skolen I få. Matt. 7: 7 f. {18: 19. Luk. 11: 9. Joh. 15: 7. 1 Joh. 3: 22. Jak. 1: 5 f.

23 Och när han hade kommit in i templet, gingo öfwerstepresterna och folkets äldste till honom, der han lärde, och sade: Af hwilken magt gör du detta, och hwem har gifwit dig denna magt? Mark. 11: 27 f. Luk. 20: 1 f. Ap. G. 4: 7. {7: 27.

24 Men Jesus swarade och sade till dem: Äfwen jag skall spörja eder ett ord, och om I sägen mig det, så skall jag ock säga eder, af hwilken magt jag gör detta.

25 Hwarifrån war Johannes' döpelse? Från himmelen eller från menniskor? Då öfwerlade de för sig sjelfwa och sade: Om wi säga: från himmelen, så skall han säga till oss: Hwarföre trodden I honom då icke?

26 Men om wi säga: från menniskor, så rädas wi för folket, ty alla hålla Johannes för en profet. Matt. 14: 5. Mark. 6: 20.

27 Och de swarade Jesus och sade: Wi weta det icke. Då sade ock han till dem: Icke heller säger jag eder, af hwilken magt jag gör detta.

Eder, otrogne, och blott af falskhet frågande menniskor.

28 Men hwad synes eder? En man hade twå söner, och han gick till den förste och sade: Min son, gå i dag och arbeta i min wingård.

29 Men han swarade och sade: Jag will icke. Sedan ångrade han sig och gick.

30 Och han gick till den andre och sade sammalunda. Då swarade han och sade: Ja, herre! och gick icke.

31 Hwilken af de twå gjorde det fadern wille? De sade till honom: Den förste. Jesus sade till dem: Sannerligen säger jag eder: Publikanerna och skökorna ingå i Guds rike förr än I. Luk. 7: 29 f.

Förr än I; ty de äro lättare att omwända än de egenrättfärdige och sjelffromma. Luthers anteckning: ”Mycket möjligare är det, att skökor och skälmar blifwa saliga, än högfärdiga, werkheliga skrymtare; ty de förra måste till slut komma till känsla af sin synd, men de senare