| Bröllopskläderna. | Mattei Evangelium. | Kap. 22. | 87 |
10 Och dessa tjenare gingo ut på wägarne och församlade alla, så många de funno, både onda och goda, och bröllopssalen blef fullsatt af bordsgäster.
Både onda, beryktade syndare, och goda, personer af godt rykte. Och bröllopssalen blef fullsatt af bordsgäster. Så samlades med evangelii not både onda och goda, kap. 13: 47, 48. De blefwo insamlade i den synliga kyrkan, som aldrig war ämnad att här i tiden wara en förening af idel pånyttfödda och trogna själar, ehuru lärarne skola göra allt hwad göras kan för att wäcka och underhålla trons lif och från församlingen afskilja dem, som synda och icke wilja bättra sig. Se kap. 18: 15, 17.
11 Men då konungen gick in för att bese gästerna, såg han der en man, som icke war klädd i bröllopskläder, 2 Kor. 5: 3. Ef. 4: 24. Kol. 3: 10, 12. Upp. 3: 4 f. 16: 15. 19: 8.
Gu utgallring kommer att företagas bland medlemmarna af den synliga församlingen, som är blandad af onda och goda, döpta, som stå i tron, och döpta, som sakna sann tro. När detta sker, då beser konungen gästerna. — I österlandet är en urgammal sed, att de som inbjudas till en furste, erhålla hwar och en wid inträdet en särskild klädnad, i hwilken man måste wisa sig för fursten. Om en gäst icke skulle emottaga denna högtidsklädning, så skulle han derigenom högeligen förtörna fursten eller herren, som bjudit honom, och det hjelper icke huru skön och dyrbar hans egen klädning är. Så låter den himmelske konungen tillbjuda dem, som kallas till bröllopet, en skön och kostelig bröllopsklädnad, nemligen Kristi rättfärdighet, som de skola ikläda sig genom tron. De skola ikläda sig Kristus, Gal. 3: 27. De som tro hafwa således i Kristus både bröllop och bröllopskläder — allt, allt i honom!
Mannen utan bröllopskläder är en menniska, som insmyger sig i sin egen rättfärdighet. Egenrättfärdighetsdrägten kan stundom hafwa till förwillande likhet samma färger och utseende som den rätta bröllopsskruden. Alla gästerna kunna således icke märka skilnaden. Men den är desto uppenbarare för konungens skarpa blick, och det röjes, när han beser gästerna.
12 och sade till honom: Min wän, huru kom du härin, då du icke har bröllopskläder? Och han förstummades.
Denne gäst hade således tyckt, att hans egen klädning war så kostelig, som behöfdes; ehuru han wisste, att konungen wille se sina gäster i sådana kläder, som han sjelf skänkte dem, så hade han dock wågat att trotsa konungens wilja. Så göra alla de menniskor i Kristi kyrka, som försumma att i tron ikläda sig Kristus, under det de inbilla sig, att deras egen rättfärdighet, deras egen dygd, deras egen werkhelighet, skall wara tillräcklig att dermed bestå inför Gud.
13 Då sade konungen till tjenarne: Binden hans händer och fötter och kasten honom i mörkret utanför. Der skall gråten och tandagnisslan wara. Matt. 8: 12. 13: 41 f. 25: 30.
Straffet blir swårt, emedan det är ett trots emot konungen, att af högmod eller egensinnighet försmå den tillbjudna bröllopsklädnaden.
14 Ty många äro kallade, men få utwalda. Matt. 20: 16.
Många blifwa de, hwilka det så går, som det gick denne man utan bröllopskläder, att egenrättfärdighetssäkerheten blir upptäckt och straffad med ewig blygd. Många äro kallade att wara medlemmar i den synliga kyrkan, men få äro de utwalda, så äro de, som i hjertat emottaga och tillegna sig Kristi rättfärdighet, se kap. 7: 21. Om mörkret utanför, se kap. 8: 12. Bröllopssalen, der konungen beser gästerna, betyder icke den himmelska bröllopssalen, ty dit inkommer ingen, som ej har bröllopskläder, utan här menas kyrkan eller nådesinrättningen i tiden, och derifrån blifwa de, som icke hafwa bröllopskläder, slutligen genom döden utkastade. Här nämnes blott en gäst såsom ett warnande exempel för alla sådana gäster.
15 Då gingo fariseerna bort och rådslogo, huru de skulle snärja honom med ord. Mark. 12: 13 f. Luk. 20: 20 f.
16 Och de sände till honom sina lärjungar med Herodianerna, och de sade: Mästare, wi weta, att du ar sannfärdig och lärer Guds wäg rätt och sköter om ingen, ty du ser icke till menniskors person.
Herodianerna, d. w. s. de, som hörde till fjerdingsfursten Herodes Antipas’ parti. De woro gemenligen till tänkesätt sadduceer. Redan i detta fall woro de motsatsen till fariseerna. Dessutom lärde fariseerna, att inga främmande, sådana som den edomitiska slägten Herodes war, fingo herska öfwer Guds folk. Men i fiendtlighet mot Jesus gjorde de båda oliktänkande partierna gemensam sak med hwarandra. Att nu säga något mot herodianerna, war detsamma, som att tala mot den romerska kejsaren, hwilken upphöjt dem till wäldet. Det war till detta motsägande de wille locka Jesus, när de sade: du sköter om ingen, wore det ock kejsaren sjelf; som wille de säga: du skall således icke af menniskofruktan eller menniskogunst gifwa ett orätt swar.
17 Säg oss derföre: hwad synes dig? Är det lofligt att gifwa kejsaren skatt eller icke?
Wid denna fråga tänkte de sig tre fall, genom hwilka Jesus kunde snärjas och sättas. Teg han, så skulle det förklaras för räddhåga; hans anseende hos folket skulle då med detsamma wara förloradt. Talade han för skattens erläggande, så skulle han i deras tanke ådraga sig folkets hat, emedan han då uppträdde såsom en wän af Romarne, af det främmande wäldet, ej såsom förswarare af Guds ära. Utlät han sig åter mot skattens erläggande, så wore detta ett
_091.jpg&oldid=347401){kind=link}