| 96 | Werldens ände. | Mattei Evangelium. | Kap. 24. |
för att rädda sitt folk, wisar ännu tydligare, att profetian syftar på en tid, som ännu är att wänta, ty på sådant sätt kom han icke till att rädda Judafolket på den tiden, icke heller för att rädda de kristna, ty de woro räddade förut. Om denna profetias fullbordan, se Upp. 19: 11, 16.
28 Hwar helst åteln är, dit skola örnarna församla sig. Job 39: 33. Luk. 17: 37.
Åtel, d. ä. as, kroppen af döda djur. Härmed menas den andeligen döda och till förruttnelse mogna judiska samfundskroppen. Örnarna äro dels de nämnda förförarne, dels de romerska krigshärarne. Egentligen slå sig icke örnarne ned på döda kroppar. Ordet i grundtexten kan megifwa att tänka på gamarne, som äro roffoglar med denna art. Men här nämnas örnar, emedan Romarne hade örnens bild till fälttecken. Så hastigt som nu roffogeln störtar sig på åteln, så skall straffdomen komma öfwer ett förderfwadt menniskoslägte.
29 Men strax efter de dagarnas nöd skall solen förmörkas och månen icke gifwa sitt sken, och stjernorna skola falla ifrån himmelen, och himlarnas krafter skola bäfwa. Es. 13: 10. Hes. 32: 7. Joel 2: 10, 31. 3: 15 f. Mark. 13: 24 f. Luk. 21: 25 f. Ap. G. 2: 20. Upp. 6: 12.
Strax, ehuru mycket skulle gå emellan Jerusalems förstöring och werldens ände. Men emedan alla straffdomar, som efter de nämnda wedermödodagarne inträffa, hafwa ett allt närmare afseende på den yttersta dagen, så säger Jesus ”strax”. Egentligen syftar wäl detta ords närmaste betydelse på de tre och en half dagar som nämnas i Upp. 11: 11.
30 Och då skall Menniskosonens tecken wisa sig på himmelen, och då skola alla jordens folk jemra sig, och de skola se Menniskosonen komma på himmelens skyar med stor magt och härlighet. Dan. 7: 10, 13. Matt. 25: 31. Ap. G. 1: 11. 1 Tess. 4: 16. Upp. 1: 7.
Menniskosonens tecken. Lärjungarne hade frågat efter ett tecken, v. 3. Här är swaret. Det blir ett tecken, hwarpå det tydligt och klart skall igenkännas, att Menniskosonen är domaren, som kommer. Menniskosonens tecken på jorden är korset. Men hwari ”menniskosonens tecken på himmelen” egentligen består, måste framtiden utwisa. Alla jordens folk, förnämligast de tolf judiska folkets stammar.
31 Och han skall utsända sina änglar med starkt ljudande basun, och de skola församla hans utwalda från de fyra wäderstrecken, från himmelens ena ände till den andra. Matt. 13: 41. 2 Kor. 15: 52. 1 Tess. 4: 16.
Med starkt ljudande basun. Hos Judarna plägade folket sammankallas med trumpeter wid högtidliga tillfällen. Så skall ock med de sista trumpeterna eller basunerna hela Guds folk sammankallas till Lammets högtid. De utwalda, lefwande och afsomnade, samlas Herren till mötes i skyn, 1 Tess. 4: 17, och här på jorden samlas folken till hans nåderike, Rom. 11: 26.
32 Men af fikonträdet lären en liknelse. När dess qwist redan har blifwit mjuk och löfwen hafwa spruckit ut, då weten I, att sommaren är nära. Mark. 13: 28 f. Luk. 21: 29 f.
Fikonträdet är bland alla träd det, som sist slår ut. Det är derföre det säkraste kännetecknet till sommarens annalkande. Af alla träd war det fikonträdet alltså, som Jesus här snarast kunde anwända i liknelsen. Efter pröfningarnes winterstormar och wårfloder följer för Guds barn en andelig och ewig sommar, hwarefter de wänta.
33 Likaså äfwen I, när I sen allt detta, så weten, att det är nära för dörren.
Allt detta. Sammanhanget med nästa vers wisar. att här förstås allt det, som Jesus sagt i det föregående om Jerusalems förstöring. Uppfyllelsen häraf skulle för Jesu första lärjungar wara ett bewis, att det är hardt för dörren eller nära för handen, som skulle fröjdefullt utweckla sig ur den stora nöden; det således, att Guds rike efter den swåra tiden skulle på ett hugneligt sätt utbreda sig.
34 Sannerligen säger jag eder: Detta slägte skall icke förgås, förr än allt detta har skett.
Detta slägte, det då lefwande slägtet skall icke förgås, icke dö ut, förr än allt detta, som blifwit sagdt om stadens och templets förstöring, werkligen har skett. Så mycken och så nära upplysning gifwer Jesus dem om tiden, hwarefter de frågat, v. 3. ”Allt detta skall börja ske ännu i eder lifstid, (Luthers anteckning.) Profetians första fullbordan skedde trettiosju år derefter. Apostelen Johannes icke blott upplefde den, utan öfwerlefde den i nära trettio år. Men med detta slägte kan särskildt menas Judafolket, som, fastän förskingradt och kringkastadt på jorden, icke skall förgås, förrän allt skett, som måste ske intill werldens ände.
35 Himmelen och jorden skola förgås, men mina ord skola icke förgås. Ps. 102: 27. Es. 40: 8. Ebr. 1: 11.
Mina ord, såwäl om Jerusalems förstöring, som om werldens ände.
36 Men om den dagen och stunden wet ingen, icke ens änglarne i himmelen, utan Fadren allena. Ap. G. 1: 7.
Lärjungarne hade, v. 3, förestält sig, att Jerusalems förstöring och Jesu sista tillkommelse skulle sammanträffa liktidigt. Nu hade de fått weta om tiden för den förra händelsen så mycket, som de borde och behöfde känna. Men om den wida aflägsnare dagen för Menniskosonens andra tillkommelse och den stunden, då domen skall ske, kunde de ej få samma noga besked.
_100.jpg&oldid=347418){kind=link}