| 102 | Kristus smörjes. | Mattei Evangelium. | Kap. 26. |
warder församladt. De fruktade för folket, som höll Jesus för en profet, och således lätt kunde göra ett upplopp till hans förswar. Rom. 3: 18.
6 Och då Jesus war i Betania, i Simon den spetelskes hus, Mark. 14: 3 f. Joh. 12: 3 f.
För sammanhangets skull med Jesu lidandes historia, berättar Matteus denna händelse på detta ställe, oaktadt den skedde sex dagar före påsk, enligt Joh. 12: 1 o. f. Simon den spetelske war sannolikt en man, som af Jesus blifwit botad från denna sjukdom.
7 framträdde till honom en qwinna, som hade en alabasterflaska med dyrbar smörjelse, och utgöt den öfwer hans hufwud, då han satt till bords.
En qwinna, Maria, Lasari och Martas syster. En alabasterflaska, egentligen ett alabasterkäril, hwari dylika wälluktande salwor plägade förwaras. Denna handling war i österlandet den högsta ärebetygelse, man kunde wisa en gäst. Gästen wälkomnades först med rent watten och sedan med wälluktande smörjelse. Maria begöt dermed både Jesu hufwud och fötter, Joh. 12: 3. Satt, egentligen låg till bords; ty i det landet hade man wid måltiderna med kuddar belagda bänkar, på hwilka man sträckte fötterna utåt, och alltså snarare låg än satt till bords. Det blef då också desto lättare att göra, det Maria här gjorde med smörjelsen.
8 Och då hans lärjungar sågo det, blefwo de misslynte och sade: Hwartill denna förspillning?
Det war Judas Iskariot, som talade dessa ord, Joh. 12: 4; men det synes, att några af de andra lärjungarne blefwo förledde att i första ögonblicket instämma häruti, se Mark. 14: 4. Judas kallade det förspillning eller slöseri och talade om de fattiga, men Johannes säger oss, att han derwid ide tänkte på de fattiga, utan på pungen, som han hade om händer. Så är talet om menniskokärlek och wälgörenhet ofta en larv, som skall betäcka Mamons tjenst, ärelystnad, lösaktighet och andra synder.
9 Ty detta hade kunnat säljas dyrt och gifwas åt de fattiga.
10 När Jesus förnam detta, sade han till dem: Hwarföre gören I qwinnan bekymmer? Ty en god gerning har hon gjort mot mig.
Såsom den wälluktande smörjelsen flöt ur alabasterkärilet, så flöt Marias gerning ur tron och kärleken till Jesus, och war detta offer en söt lukt för Herren. Sköna tröst för henne och alla dem, hwilkas kärlekswerk misskännas och illa bedömas af en girig Judas eller till och med af kortsynta medlärjungar!
11 Ty de fattiga hafwen I alltid bland eder, men mig hafwen I icke alltid.
12 Ty då hon utgöt denna smörjelse på min kropp, gjorde hon det för att tillreda mig till begrafning.
De dödas kroppar plägade nemligen wid begrafningen inbalsameras med wälluktande smörjelser. Maria bewisar Jesus denna sista äretjenst, medan han lefwer, antingen hon nu icke wisste eller hade en aning om hans snart förestående död. Jemför Mark. 16: 1. Huru förundranswärd är Jesu mildhet och tålamod, att han, som så wäl genomskådade den förrädiske lärjungens hjerta, ändå icke yppade honom, utan gaf blott den underwisning, som de uttalade orden om de fattiga gjorde behöflig. Fattiga finnas alltid, hwilka man kan bewisa barmhertighet, men Kristus war nu nära att skiljas från denna jorden, och denna sista ärebetygelse af ett kärleksfullt hjerta, som nu bewisades honom före hans död, borde lärjungarne unna honom såsom en del af begrafningskostnaden, som man aldrig brukar missunna någon. Fattiga finnas alltid, men icke alltid finnas fattiga, som äro Jesu lemmar och i hwilka man kan bewisa honom sjelf kärlek och ära, derföre bör man begagna tillfället, då man finner sådana och göra godt emot dem just derföre att de tillhöra Jesus. Märkom äfwen huru den kärleksfulle frälsaren gifwer åt Marias kärleksbewisning emot honom en så hög tydning och betydelse, hwarpå hon aldrig hade tänkt. Ingen ting, som göres af ren kärlek till Herren Jesus är förloradt. Af den kostbara smörjelsen hade han wisserligen ingen wäsendtlig nytta, men Marias kärlek behöll sitt fulla wärde. Den kostbara uppoffringen war ett bewis på kärlekens fullhet, liksom en andelig wällukt, som utströmmade från hennes hjerta och stod wida högre, än all lekamlig nytta och jordisk beräkning. Det war plägsed, att med kostbar salwa smörja liken, innan man begrof dem, och Jesus förutsade nu, att hans begrafning tillstundade.
13 Sannerligen säger jag eder: Hwar helst detta evangelium warder predikadt i hela werlden, skall ock hwad hon har gjort warda sagdt henne till åminnelse,
Emedan uti den handling, som Maria hade gjort, ligger en outtömlig rik kristlig lärdom, som låter alla trogna blicka in i det andeliga förhållandet mellan Kristus och hwarje sådant hjerta, som helt och hållet will utgjuta sig för honom, är detta skrifwet till åminnelse. Luther säger härom: ”deraf ser man, att allena tron gör gerningarna goda; ty allt förnuft hade fördömt denna gerningen såsom ock apostlarne sjelfwe gjorde. Ty de werk äro de bästa, hwilka man icke wet, huru goda de äro.” L.
14 Då gick en af de tolf, som hette Judas Iskariot, till öfwerstepresterna Matt. 10: 4. Mark. 14: 10 f. Luk. 22: 3 f.
Judas hade af warningen, v. 10, icke blifwit förödmjukad. Sålunda bestraffad, ökade han sitt hat.
15 och sade: Hwad wiljen I gifwa mig, för att jag skall förråda honom åt eder? Och de uppwägde åt honom trettio silfwerpenningar[1]. Sak. 11: 12.
Hwad . . . gifwa mig? Här röjde Judas
- ↑ Omkring 80 kronor.
_106.jpg&oldid=347430){kind=link}