| Kristus äter påskalammet. | Mattei Evangelium. | Kap. 26. | 103 |
uppenbart, hwad som redan röjt sig i frågan i Joh. 12: 5, att girigheten war roten till allt det onda, som han utöfwade. Likwäl icke blott girigheten, utan den mer och mer inrotade fiendskapen. Ty summan, för hwilken han wågade så mycket, war icke stor. Det war samma summa, som enligt lagen utgjorde dels skadeersättning för en ihjelstångad slaf (2 Mos. 21: 32), dels en simpel herdedrängs årslön. Tanken härpå skulle wid de öfwerstepresternas anbud hafwa försatt Judas i en helsosam förskräckelse, om han ej redan blifwit förhärdad genom syndens bedrägeri.
16 Och från den tiden sökte han lägligt tillfälle att förråda honom.
17 Men på första sötebrödsdagen gingo lärjungarne till Jesus och sade till honom: Hwar will du att wi skola tillreda för dig att äta påskalammet? 2 Mos. 12: 17 f. Mark. 14: 12 f. Luk. 22: 7 f.
På första sötebrödsdagen, egentligen ”på den första af de osyrade brödens dagar”. Så kallades alla dagarne i påskhögtiden, då endast sådant bröd, som war osyradt, fick ätas. Dessa dagarne woro åtta. Såsom den första räknades den, på hwilken påskalammet slagtades och förtärdes. Detta war den 14 i Judarnes första månad, eller månaden Nisan. Denna dag war torsdag. Följande dagen war ”tillredelsedag” för sabbaten, som inföll på lördag. På de följande dagarne i högtiden fick man arbeta, undantagande den sista, som åter war en festsabbat. Utan twifwel har Jesus spisat påskalammet samma dag som andra Judar. Lärjungarne kände Mästarens undergifwenhet under lagen äfwen i denna del. Derföre fråga de icke om, utan blott hwar han wille äta påskalammet. Ett sådant lam skulle förtäras af hwarje husfader tillsamman med hans familjemedlemmar. Så war Jesus sina lärjungars husfader, och de hans husfolk.
18 Och han sade: Gån in i staden till den och den och sägen till honom: Mästaren säger: Min tid är nära; hos dig will jag hålla påsk med mina lärjungar.
Mästaren: således war huswärden, till hwilken de gingo, äfwen en Jesu lärjunge.
19 Och lärjungarne gjorde såsom Jesus hade befalt dem och tillredde påskalammet.
Till denna beredelse hörde, att påskalammet skulle slagtas såsom offer i tempelgården, och sedan i huset beredas.
20 Och när det hade blifwit afton, satte han sig till bords med de tolf.
21 Och under det de åto, sade han: Sannerligen säger jag eder: En af eder skall förråda mig. Mark. 14: 18 f. Luk. 22: 14, 21 f. Joh. 13: 21 f.
Här sättes talet om förrädaren före den heliga nattwardens instiftande. Hos Lukas förekommer det efter. Alltså blef derom taladt både före och efter. Båda delarne skedde under påskalamsmåltiden, som både föregick och fortsattes efter den heliga nattwardsinstiftelsen.
22 Och de wordo swårligen bedröfwade, och hwar och en af dem begynte säga till honom: Icke är det wäl jag, Herre?
23 Men han swarade och sade: Den som med mig har doppat handen i fatet, han skall förråda mig.
Den bittra rätten stod i flera skålar på bordet. Judas war således bland de lärjungar, som sutto närmast intill Jesus och doppade sitt osyrade bröd i samma skål med honom, se Ps. 41: 10. Så äro ock många förrädare ibland dem, som spisa med Jesus wid hans bord i altarets sakrament, det nya testamentets påskalam.
24 Menniskosonen går bort, såsom det är skrifwet om honom; men we den menniskan, genom hwilken Menniskosonen warder förrådd! Det wore godt för den menniskan, att hon icke wore född. Ps. 41: 10.
Menniskosonen skall lydigt och tåligt gå sitt lidande till mötes, Es. 53. Men ehuru Jesu lidande war i Guds rådslut bestämdt före werldens begynnelse, så ådrager sig dock förrädaren ett förskräckligt we. Att menniskors onda gerningar af Gud äro tagna i beräkning till utförandet af hans afsigter i werldsstyrelsen och i nådens rike, kan icke göra dessa gerningar mindre syndiga än de äro. Kristus warnade och underwisade Judas, och så blifwer hwarje menniska i samwetet och på annat sätt warnad för det onda.
25 Och Judas, som förrådde honom, swarade och sade: Rabbi, icke är det wäl jag? Då sade han till honom: Du sade det.
26 Och medan de åto, tog Jesus brödet, wälsignade och bröt det och gaf lärjungarne och sade: Tagen, äten. Detta är min lekamen. Mark. 14: 22 f. Luk. 22: 19 f. 2 Kor. 11: 23 f.
Medan de åto: härmed sättas påskalamsmåltiden och den nya nattwarden såsom twenne wäsendtligen åtskilda måltider. Bådadera kallas nattward i anseende till tiden, på hwilken de skedde. De yttre omständigheterna wid båda woro ock lika. Till den wanliga, årligen firade, påskalamsmåltiden hörde äfwen kalken eller winbägaren. Man drack nästan blott rödt win, något blandadt med watten. Häraf förklaras jemförelsen mellan win och blod, och hwarföre det förra kallas ”winbärsblod” (1 Mos. 49: 11). Wid början af måltiden tog husfadern kalken och wälsignade den med en tacksägelsebön. Han drack först sjelf derutur och räckte den sedan åt alla, som med honom till bords lågo. Derpå infördes bordet med det stekta påskalammet jemte de bittra kryddorna, de osyrade tunna brödkakorna och en skål med bitter sås. Kalken gick nu åter omkring. En tacksägelsebön gjordes öfwer brödet. Derpå bröt husfadern brödet, och
_107.jpg&oldid=347432){kind=link}