| 106 | Jesus i Getsemane. | Mattei Evangelium. | Kap. 26. |
och djup. Men under lidandets qwal och kamp kände han också i sin menskliga naturs swaghet fruktan, bäfwan och dödsångest. Många martyrer hafwa utstått förskräckliga kroppsliga dödsqwal med glädje och fröjd och prisat Gud. Hwad war då orsaken, att Kristus, den helige och fullkomlige, Guds egen Son kände sådan ångest? Martyrerna hade syndernas förlåtelse och kände en försmak af saligheten för enfödde Sonens skull, och till dem war Guds blida ansigte wändt i wälbehag, men nu stod Jesus såsom löftesmannen för hela det syndiga menniskoslägtet, belastad med werldens synder, inför den rättfärdige Gudens domstol. Således skulle nu försoningslidandet fullkomnas, innan Gud kunde wända sitt kärleksfulla anlete till honom såsom medlaren och fullkomnaren. Jesu ångest och qwal förorsakades äfwen af djefwulen. Då djefwulen hade frestat Jesus i öknen, så gick han ifrån honom till en tid, men nu kom han tillbaka med helt andra frestelser, såsom också Jesus sjelf sade: detta är eder stund och mörkrets magt. I öknen hade Kristus öfwerwunnit alla de frestelser, som gingo ut på att locka honom till fall, genom något syndigt begär, som kunde hafwa sken af att wara oskyldigt och rätt eller förande till något stort ändamål, men nu blifwer hans lydnad satt på prof genom helwetets ångest och förskräckelse, under det hans själ måste dricka qwalens kalk, som innehöll wåra synders oändliga straff. Således måste Jesus fullkomna både den görande och lidande lydnaden för att åstadkomma fullkomlig tillfyllestgörelse, se Ebr. 4: 15; kap. 5: 7, 8. Ps. 22. Es. 53. ”Sådan ångest har wår käre Herre Kristus welat lida, sin himmelske Fader till ära och oss menniskor till salighet: på det wi framdeles måtte ega en herre öfwer ångesten, när ansigtet blifwer infallet, ögonen mörka och dunkla, och tungan icke kan tala; att wi då hålla oss till denne man, som öfwerwunnit och i sig sjelf fördränkt dessa fasor.” (Luther.)
39 Och han gick litet längre fram, föll ned på sitt ansigte, bad och sade: Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna kalk ifrån mig. Dock icke såsom jag will, utan såsom du! Joh. 6: 38. Ebr. 5: 7.
Jesu menskliga natur blir öfwerwäldigad af själslidandets swårhet. Möjligheten af att den swåra lidandeskalken skulle kunna undgå honom war endast i ett ögonblick af den djupa anfäktningen tänkbar. Men Jesus undergifwer äfwen denna sin bön helt och hållet Fadrens wilja. Så blef Jesu lydnad pröfwad under lidande. Den har ock segrat till wår försoning, Ebr. 5: 7.
40 Och han gick till lärjungarne och fann dem sofwande och sade till Petrus: Förmådden I så icke waka en enda timme med mig?
Petrus hade lofwat mest, derföre gäller ock warningen mest honom. De förmådde icke waka en enda timme med Jesus, oaktadt de nyss gjort så stora försäkringar om trohet i döden. Bitterheten af Jesu lidandeskalk måste ha ökats genom lärjungarnes sömnaktighet.
41 Waken och bedjen, att I icke mån komma i frestelse. Anden ar willig, men köttet är swagt. 1 Petr. 4: 7. Gal. 5: 17.
Waken och bedjen, såsom jag sjelf wakar och beder. Jesus sjelf förnam, att anden är willig, men köttet är swagt. Men genom ihållande waksamhet och bön öfwerwann och stärkte han det swaga köttet, när det wille duka under i striden. Genom försummelsen att waka och bedja förmådde lärjungarne icke upprätthålla den williga, wid Jesus fästa anden eller inwertes menniskan, utan den dukade under för det swaga köttet, då det saknade waksamhetens och bönens motståndskraft. Hade lärjungarne lydt Jesu förmaning, så skulle de icke kommit in i den frestelse, för hwilken de sedan gåfwo efter.
42 Åter gick han bort för andra gången och bad, sägande: Min Fader, om denna kalk icke kan gå från mig, med mindre jag dricker honom, så ske din wilja.
Här se wi att Jesus redan hade wunnit en mägtig seger. Han underkastar sin wilja under den himmelske Fadrens wilja på sådant sätt, att han icke ens nämner sin, utan blott Fadrens wilja. Jesu menskliga wilja war nu likasom förswunnen i fullkomlig lydnad och alldeles försänkt i Fadrens wilja. Han will nu genomgå allt, äfwen det swåraste, som det icke står i menniskomagt att fatta, nemligen, att han äfwen skulle känna sig af Gud öfwergifwen.
43 Så kom han och fann dem åter sofwande, ty deras ögon woro tunga.
Den stora bedröfwelsen tillika med mörkrets inflytelse och förskräckelse försatte dem likasom i wanmägtig dwala.
44 Och han lät dem wara och gick åter bort och bad för tredje gången, sägande samma ord.
45 Derefter kom han till lärjungarne och sade till dem: Sofwen nu och hwilen eder. Se, stunden är nära, att Menniskosonen skall antwardas i syndares händer.
Det är en starkare förmaning än tillförene, v. 41.
46 Stån upp, låtom oss gå; se, den är nära, som förråder mig.
Se: I Jesu sista tilltal till lärjungarna yttrar sig det segrande lugn, hwarmed han utgått ur den swåra örtagårdskampen. Lugn och frimodig och full af förtröstan går han sina fiender till möte. Desto mer öfwerraskade blefwo lärjungarne af fiendernas ankomst. Detta måste wäcka dem med bestörtning, sedan Jesu förnyade kärleksrika uppmuntringar warit fruktlösa till att hålla dem wakna och bedjande.
47 Och medan han ännu talade, se, då som Judas, en af de tolf, och med honom en stor folkskara, med swärd och
_110.jpg&oldid=347438){kind=link}