| Jesus hos Pilatus. | Mattei Evangelium. | Kap. 27. | 111 |
de gröfsta missgerningsmän har Guds Son blifwit likräknad. Es. 53: 12.
23 Då sade landshöfdingen: Hwad ondt har han då gjort? Då skriade de öfwerljudt och sade: Låt honom korsfästas!
24 När nu Pilatus såg, att han icke kunde uträtta något, utan att sorlet ökades, tog han watten och twådde sina händer i folkets åsyn och sade: Oskyldig är jag i denne rättfärdige mans blod. I mån se eder om.
Pilatus sökte nu, då han wille göra de gudlösa menniskorna till wiljes, att äfwen tillfredsställa sitt samwete, så godt sig göra lät. Han begagnade sig derwid af en plägsed, som af gammalt war bruklig hos Judarna, att, till tecken af sin oskuld, twå sina händer i watten. 5 Mos. 21: 6, 7. Men ju mer Jesu fiender försöka twå sig rena, desto mer synes deras ondska, och ju mer Jesus blifwer öfwerhöljd med anklagelser och smälek, desto mer synes hans oskuld. Jer. 2: 22. Detta måste äfwen Pilatus intyga. Han måste intyga, att den, han dömde till döden, war en rättfärdig man, erkännande dermed sin hustrus ord, fastän han ej aktade om hennes warning. Så måste den menskliga domen förklara, att Jesus, då han gick att offra sig för werldens synder, war rättfärdig och oskyldig, likasom de förebildande offren måste förut förklaras utan wank. — I mån se eder om, säger Pilatus. Han will dermed kasta answaret på Judarne. De togo det på sig, men dermed kunde de icke taga answaret ifrån Pilatus. Han undgick icke en gång den jordiska nöd, han önskade wända ifrån sig med den orättfärdiga domen. Ty några år derefter blef han afsatt för särskilda förbrytelser. Enligt några skall han till slut hafwa sjelf afhändt sig lifwet.
25 Och allt folket swarade och sade: Hans blod komme öfwer oss och öfwer wåra barn.
”Blifwer hans blod oskyldigt utgjutet, så hämne Gud denna blodskuld på oss och wåra barn”. Denna förfärliga utsago har hittills gått på de fleste Judarnes efterkommande i fullbordan, de der irra omkring i sitt otroselände. Ps. 109: 17.
26 Då gaf han dem Barabbas lös, men Jesus lät han gissla och utlemnade honom till att korsfästas. Joh. 19: 16.
Gisslingen gick hos Romarne alltid före korsfästelsen. En sådan gissling skedde med läderremmar, i hwilka kulor woro inflätade, eller jerntaggar fästa. Kroppen sönderslets derwid ofta på det ömkanswärdaste sätt. Trycker dig bördan af dina synder, så fäst ögonen rätt på det sargade blödande offerlammet; han är sargad för wåra missgerningars skull och slagen för wåra synders skull; näpsten ligger uppå honom, på det att wi skulle frid hafwa, och genom hans sår äro wi helade.
27 Då togo landshöfdingens krigsmän Jesus till sig in i palatset och samlade hela skaran omkring honom Mark. 15: 16 f. Joh. 19: 2 f.
Framför det herodianska palatset som Pilatus bebodde, stod den domstol, på hwilken han satt, då han förde förhandlingar med Judarne. Men han begaf sig derifrån emellanåt till palatset, nemligen till borggården, der han förhörde Jesus allena. Dit ingingo nemligen icke Judarne, ”för att icke blifwa orenade”. Skaran, som nu församlades dit, bestod således ock blott af romerska krigsknektar.
28 och afklädde honom och klädde på honom en röd mantel
29 och flätade en krona af törnen, hwilken de satte på hans hufwud, och gåfwo honom ett rör i hans högra hand och föllo på knä framför honom och begabbade honom och sade: Hell dig, Judarnes konung!
På alla dessa sätt sökte de att drifwa spe med Jesu konunganamn och wärdighet. Konungar woro klädda i purpur. Derföre kastades en röd mantel på Jesus. De romerske befälhafware buro sådana skarlakansröda mantlar. Måhända war det en af dessa, som nu begagnades för ändamålet att smäda Jesus. Kronan är konungars förnämsta prydnad. Derföre sattes nu en krona af törnen på Jesu hufwud. I stället för konungaspiran, sattes ett rör i Jesu hand. Den inför konungar wanliga knäböjningen skedde derefter. Äfwenså den wanliga lyckönskningen (”hell”, lycka till!), hwarmed konungar plägade helsas af sina folk. Hwad dem skedde till ära, det wederfors Jesus till begabberi. Men de, som så begabbade Jesus, wisste icke hwad de gjorde; de wisste icke att han just under denna djupa förnedring werkligen gick att intaga sitt rike. Detta war wägen till högsta ära och härlighet för honom och hans frälsta församling.
30 Och de spottade på honom och togo röret och slogo hans hufwud. Es. 50: 6. Matt. 26: 67.
31 Och sedan de hade begabbat honom, afklädde de honom manteln och klädde på honom hans kläder och förde honom bort till att korsfästas.
32 Men när de gingo ut, funno de en man från Cyrene, som hette Simon. Honom twingade de att bära hans kors. Mark. 15: 21 f. Luk. 23: 26.
De, som dömdes till korsfästelsestraffet, måste sjelfwa bära sitt kors till afrättsplatsen. Så gjorde ock Jesus i förstone. Men emedan han dertill blef för wanmägtig, antogs en annan att bära det i hans ställe. Simon af Cyrene (i Libyen, Ap. G. 2: 10) twingades dertill. Hwad ett dylikt twång innebar, se Matt. 5: 41.
33 Och när de kommo till ett ställe, som kallas Golgata, det betyder hufwudskalleplats, Luk. 23: 33 f. Joh. 19: 17 f.
_115.jpg&oldid=347448){kind=link}