| Kristi uppståndelse. | Mattei Evangelium. | Kap. 28. | 115 |
uppstånden, såsom han hade sagt. Kommen och sen rummet, der Herren har legat; Matt. 12: 40. 16: 21. 17: 23.
7 och gån strax och sägen hans lärjungar, att han är uppstånden från de döda. Och se, han går före eder till Galileen; der skolen I få se honom. Se, jag har sagt eder det. Matt. 26: 32.
Jordbäfningen skedde förr, än qwinnorna kommo fram till grafwen. Wäktarne skälfde eller ”bäfwade” likasom jorden. De förskräcktes af den räddhåga, som följer med ett ondt samwete. Men qwinnorna, då de kommit till grafwen, uppmanas af ängeln, att icke rädas. Hatet hade fört wäktarne till grafwen. Kärleken till den korsfäste förde qwinnorna dit. Den, som ledes af denna kärlek, behöfwer icke rädas. Jemför 1 Joh. 4: 18. Sitt bekymmer på wägen om stenens bortwältrande finna de afhulpet wid framkomsten till grafwen. Så afhjelpes både hos dem och de öfriga lärjungarna det ena bekymret efter det andra, tills de blifwa förwissade om Jesu uppståndelse, hwarigenom all sorg blifwer wänd i glädje. Bland de qwinnor, till hwilka ängeln sade 5:te versens ord, war icke Maria Magdalena. Ty strax, då hon kommit och funnit stenen afwältrad och grafwen tom, skyndade hon bestört tillbaka, att berätta saken för Petrus och Johannes. Men innan dessa kommo till grafwen, så infunno sig emellertid de andra qwinnorna derstädes, som wordo bekymrade deröfwer, att de icke funno Jesu lekamen. Den tröst, som de fingo af den ene ängeln, fingo de äfwen af den andre, ehuru Matteus och Markus blott omtala den ene, då åter Lukas och Johannes omtala twenne.
8 Och de gingo hastigt ut från grafwen med räddhåga och stor glädje och lupo att kungöra det för hans lärjungar.
Med räddhåga och dock tillika med stor glädje öfwer det nytända hoppet. Jemför Ps. 2: 11.
9 Men när de gingo att kungöra det för hans lärjungar, se, då mötte Jesus dem och sade: Hell eder! Och de gingo fram och fattade om hans fötter och tillbådo honom. Mark. 16: 9 f.
10 Då sade Jesus till dem: Rädens icke; gån och kungören det för mina bröder, att de må gå till Galileen; och der skola de få se mig. Joh. 20: 17. Ap. G. 1: 3. 13: 31. 2 Kor. 15: 5.
Jesu uppenbarelser i Galileen framhållas med synnerlig flit af Matteus, som sjelf war ifrån Galileen, likasom de flesta lärjungarne. Dit skulle de gå enligt Jesu ord, dem han redan före sitt lidande sagt. Matt. 26: 32. Der, i Galileens aflägsna bergstrakt, kunde utan uppseende det stora afskedssammanträdet ega rum. Men ännu återstodo fem dagar af högtiden i Jerusalem, Först således efter dessa dagar kunde wäl återwändandet till Galileen ske, dit Jesus helsar sina bröder wälkomna. Bröder kallar han dem, sedan han genom sin död förwärfwat och genom sin uppståndelse beseglat deras tillgång till Fadren. Wi märka således denna stegring i benämningen: först lärjungar och tjenare, sedan wänner, och slutligen bröder. Det första och sista af dessa namn war det, som de sedermera mestadels bibehöllo inbördes.
11 Och under det de gingo, se, då kommo några af wakten till staden och kungjorde för öfwerstepresterna allt det som hade händt.
12 Och de församlade sig med de äldste, och de höllo råd och gåfwo en stor summa penningar åt krigsmännen Matt. 27: 64.
13 och sade: Sägen, att hans lärjungar kommo om natten och stulo honom bort, medan wi sofwo.
14 Och om detta kommer för landshöfdingens öron, wilja wi ställa honom tillfreds och så laga, att I kunnen wara obekymrade.
15 Och de togo penningarna och gjorde såsom de hade blifwit lärde. Och detta tal har blifwit allmänt gängse bland Judarne intill denna dag.
Detta tal, det uppdiktade föregifwandet, att Kristi kropp blifwit om natten bortstulen, bidrog att stärka många Judar i otron. Men de wille tro lögnen!
16 Och de elfwa lärjungarne gingo till Galileen, till det berg, der Jesus hade stämt möte med dem.
Sannolikt war det här Jesus uppenbarades för mer än fem hundra trosbröder på en gång. 2 Kor. 15: 6.
17 Och när de fingo se honom, tillbådo de honom; men somliga twiflade.
18 Och Jesus gick fram och talade till dem och sade: Mig är gifwen all magt i himmelen och på jorden. Ps. 8: 7. Matt. 11: 27. Joh. 3: 35. 13: 3. 17: 2. Ef. 1: 22. Ebr. 1: 2. 2: 8.
Jesu menskliga natur är i kraft af uppståndelsen upphöjd till den härlighet, som han hade förrän werlden war. Denna försäkran utgör grundwalen för den följande befallningen till lärjungarna. De behöfde icke frukta sig för det swåra uppdragets fullgörande, emedan de gingo i salighetshöfdingens ärende, som har all magt äfwen på jorden.
19 Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem till Fadrens och Sonens och den Helige Andes namn, Mark. 16: 15. Luk. 24: 47.
Gån fördenskull ut och gören alla folk till (mina) lärjungar, döpande dem (de personer, som göras till lärjungar) till Fadrens och Sonens och den Helige Andes namn. Att döpa
_119.jpg&oldid=347455){kind=link}