| Den förlorade sonen. | Lukas' Evangelium. | Kap. 15. | 201 |
Detta är det rätta bättringsuppsåtet, som strax werkställes. Just då wisar det sig wara ett Herrens werk, när det med lydnad werkställes. Det är icke nog med en blott rörelse, besinning, känsla af ånger, eller ett godt uppsåt, som uppskjutes. Hade den förlorade sonen stannat qwar, der han war, så hade han förgåtts i sin nöd, fastän han kände ånger och smärta och åstundan efter hjelp. Det war således nödwändigt att han icke lät hindra sig af blygsel och fruktan, utan stod upp för att gå till fadren med hopp och tillförsigt, och deruti låg redan början till tro. Fadren såg sin förlorade son, medan han ännu war långt borta; så är den himmelske Fadren med hela sin faderskärlek den återkommande syndaren till mötes. Ja, detta wisar, att Gud har ögonen fästade på sina förlorade barn under deras irrfärder i synden, att han aldrig förlorar dem ur sigte, att han wäntar på deras bättring, att han anwänder alla behöfliga medel för att återföra dem till bättring, tro och barnaskap, och så skyndar fadren att sluta denne son i sin fadersfamn och helsa honom med faderskyssen, så att sonen icke fick tid att uttala den syndabekännelse, han ämnade aflägga, och ännu mindre hade sonen något tillfälle att med lydnad och ett bättre uppförande bewisa upprigtigheten af den sinnesändring, som hos honom skett. Detta måste wisa oss, att menniskans sinnesförändring ingalunda är grunden till att hon blir åter upptagen till Guds barn, då hon återwänder till honom, utan hon blifwer upptagen af idel nåd för Jesu skull, och fadrens kärlek war för den förlorade sonen samma faderskärlek, ännu innan sonen hade fattat bättringsuppsåtet. Fadren i himmelen har sändt sin enfödde Son till syndares frälsning, Fadren werkar med sin styrelse och med sin nåd den andeliga nöd och den hunger, hwaruti beslutet uppstår att till Fadren återwända, och drager syndarens hjerta med sin frälsande kärlek och den Helige Andes nåd.
21 Och sonen sade till honom: Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig, och jag är icke mer wärd att kallas din son.
Nu, sedan sonen fått erfara fadrens kärlek, kunde han rätt uttala sin ödmjuka bekännelse, nu kunde hon med barnakärlek kalla honom fader, nu kände han den rätta ångern och förödmjukelsen och sin owärdighet till barnaskapet, och det lagiska sinnet war nu borta. Nu tillade han icke de orden: låt mig wara såsom en af dina legodrängar, som han förut hade ämnat säga. Dessa ord skulle hafwa sårat och smärtat fadershjertat och hos sonen bewisat brist på barnsligt förtroende.
22 Då sade fadern till sina tjenare: Bären fram den yppersta klädningen och kläden honom deruti och sätten en ring på hans hand och skor på hans fötter
Den yppersta klädningen betyder trons rättfärdighet, salighetens kläder, Es. 61: 10, denna högtidsklädning, som Kristus med sin tillfyllestgörelse förwärfwat, se Fil. 3: 9. Upp. 3: 18. 7: 13—17. Ringen på handen betyder den Helige Andes insegel, den nya födelsen, barnaskap, barnarätt, barnaskapets ande, Andens gåfwa och Andens wittnesbörd, se Rom. 8: 16. 2 Kor. 1: 21, 22. Skorna betyda de nya krafter, som Gud gifwer att wandra i ett nytt lefwerne, och det beskydd, som menniskan på sin wandring behöfwer, se Ef. 6: 15, nåd till helgelse och förnyelse.
23 och hemten den gödda kalfwen och slagten honom, och låtom oss äta och göra oss glade;
24 ty denne min son war död och har fått lif igen, han war förlorad och är återfunnen. Och de begynte göra sig glade.
Den förlorade sonens återkomst förorsakar en glädjefest i fadrens hus, se v. 7. I det oomwända tillståndet är menniskan andeligen död, Ef. 2: 1. Denne son war andeligen död, så länge han war skild från fadren, men nu hade han återfått det sanna lifwet; synden dödar, men Herrens Ande gör lefwande. Den gödda kalfwen syftar på alla de nådesförmåner och den andeliga spis, som den pånyttfödda själen får åtnjuta, se Es. 25: 6. Upp. 3: 20.
25 Men hans äldre son war ute på marken, och när han kom nära huset, hörde han spel och dans
26 och kallade till sig en af tjenarne och frågade, hwad detta kunde wara.
27 Och han sade till honom: Din broder har kommit, och din fader har slagtat den gödda kalfwen, derföre att han har fått honom helbregda tillbaka.
28 Då wardt han wred och wille icke gå in. Då gick hans fader ut och bad honom.
Fastän denne äldre son icke war affallen på samma sätt, som den yngre, så hade han dock icke det rätta barnasinnet, den rätta lydnaden och den rätta kärleken. I stället för glädje öfwer brodrens återkomst waknade hos denne son afund och owilja öfwer faderns kärlek till den återkomne. Att fadern gick ut och bad honom, bewisar en outsäglig Guds nedlåtenhet och barmhertighet. Med denne äldre son åsyftar Kristus först de egenrättfärdiga fariseerna, som afundades, att Jesus så wänligt emottog publikaner och syndare, se v. 1. Matt. 9: 10. Äfwen till dessa egenrättfärdige sträckte sig Guds kallande nåd, de blefwo warnade och förmanade och bjudne att ingå i himmelriket, och detta budskap fördes till dem ofta af Jesus sjelf.
29 Men han swarade och sade till fadern: Se, jag har tjenat dig i så många år och har aldrig öfwerträdt ditt bud, och mig har du aldrig gifwit ett kid, att jag kunde göra mig glad med mina wänner;
Denne son talar om sin tjenst; så talar det lagiska sinnet. Han säger: jag har aldrig
_205.jpg&oldid=341057){kind=link}