| Rike mannen och Lasarus. | Lukas' Evangelium. | Kap. 16. | 205 |
han gör hor, och hwar och en som gifter sig med en som är skild från sin man, han gör hor. Mark. 5: 32. 2 Kor. 7: 10.
Just med hänwisning till detta särskilda bud i lagen slog Kristus dessa lagiska egenrättfärdiga menniskors hjertan och samweten; det war en hänwisning till deras egna samwetens domstol, inför hwilken de måste känna sig brottsliga, just emot den lag, som de inbillade sig hålla. Så snart lagen rätt förstås, måste hwarje menniska efter lagen finna sig wara en förtappad och fördömd syndare. Lagen predikar icke annat än fördömelse, 2 Kor. 3: 9. Gal. 3: 10, på det att hwar mun må tillstoppas, och all werlden wara brottslig för Gud, Rom. 3: 19. Lättsinniga äktenskapsskillnader och alla slags otuktssynder woro också wanliga öfwerträdelser bland dessa skrymtare, se Matt. 5: 31.
19 Det war en rik man, som klädde sig i purpur och kostbart linne och lefde hwar dag i glädje och prakt.
Det lägges honom intet annat till last, än sorglös lefnadsnjutning och likgiltighet för de fattiga. Fariseerna och de skriftlärde hade förhärdat sig emot förmaningen i föregående liknelse. Nu går wår Frälsare widare i sin warning för att wisa dem, hwilken fördömelse det medförer att förakta lagen och profeterna och att missbruka de timliga egodelarne. De skulle deraf lära, hwad de hade att wänta. Den rike är här en bild af fariseerna och af alla, som i tänkesätt och lefwerne likna dem. Det står icke, att detta är en liknelse; måhända woro både denne rike och Lasarus twå personer, som woro bekanta för de åhörare, hwilka då woro samlade omkring Herren Jesus.
20 Och det war en fattig, wid namn Lasarus, som låg för hans dörr, full med sår
Låg, egentligen: hade blifwit lagd. Namnet Lasarus är detsamma som det ebreiska Eleazar och betyder: Gud hjelp! Det war wanligt i österlanden, att sådana fattiga sjuka menniskor lades i portgångarne till de rikas hus. De fingo ligga der och blefwo försörjde på torftigt sätt. Sådana rika, som tillika woro skenheliga, hade således en lefwande tafla af deras wälgörenhet utbredd för allas ögon, som gingo ut och in genom deras husdörr.
21 och längtande efter att mättas med de smulor, som föllo ifrån den rikes bord. Men till och med hundarna kommo och slickade hans sår.
Det står icke, att dessa smulor nekades honom; han sitt lifsuppehelle, men de orden: men till och med hundarna innebära, att till hans skötsel och för hans sår gjordes ingenting; de förbundos ej; de woro öppna, så att hundarne slickade dem, och detta war den enda lindring, han fick erfara.
22 Så hände det, att den fattige dog och wardt förd af änglarne i Abrahams sköte. Och äfwen den rike dog och wardt begrafwen.
Abrahams sköte, ett uttryck som innebär förtrolig gemenskap med de trognas fader, war för Judarne på Kristi tid en bild af de fromma israeliternas salighet efter döden. Änglarne emottogo denna fromma, trogna själ och förde henne i Abrahams sköte. Wi kunna häraf sluta, att dessa tjensteandar, af Gud utsände till tjenst för deras skull, som skola ärfwa frälsning, Ebr. 1: 14, på samma sätt tjena alla trogna själar wid den dyra sista färden. Den rikes själ blef ej af änglar ledsagad, blott den ståtliga begrafningen betecknade hans flyttning från tiden till ewigheten. Märk: Lasarus nämnes wid namn, ty hans namn war skrifwet i lifwets bok. Den rike nämnes ej wid namn, ty han war blott skrifwen på jorden, Jer. 17: 13, och hans namn war i ewigheten förloradt. De ewigt förtappade hafwa inga namn. Se Ps. 49: 21.
23 Och i dödsriket upplyfte han sina ögon, der han låg i plågor, och fick se Abraham långt ifrån och Lasarus i hans sköte,
Ordet dödsriket betecknar här icke den brinnande sjön, i hwilken de förtappade blifwa kastade på den yttersta dagen, utan ett pinorum, i hwilket de förtappade besinna sig mellan döden och domen, se Upp. 20: 13. Abraham och Lasarus woro ännu icke i den fulländade härligheten, i hwilken de trogna skola komma efter uppståndelsen, utan i paradiset; men emellan paradiset och pinorummet war ett stort swalg, v. 26.
24 och han ropade och sade: Fader Abraham, warkunna dig öfwer mig och sänd Lasarus, att han må doppa det yttersta af sitt finger i watten och swalka min tunga, ty jag pinas i denna låga. Es. 66: 24. Mark. 9: 44.
Måhända war detta den första bön, som den rike mannen någonsin hade bedit; han wände sig till en menniska, han kände icke Gud, hans pina war stor i lågan, och han kunde ej blifwa bönhörd. Märkwärdigt är, att han just beder, att Lasarus skulle blifwa sänd för att lindra hans qwal. Han wet hwad han menar; han tänker på de smulor, han gifwit åt Lasarus, och tycker, att de wäl kunna wara wärde en wattendroppe. Wi upptäcka här den grund, hwarpå han hade byggt sitt hopp om salighet; det war blott hans egen rättfärdighet, hans wälgörenhet, hans goda gerningar, som dock bestodo blott af de smulor, som föllo af hans bord. Han finner sig nu förskräckligt bedragen, men will ändå göra sin räkning gällande. I det han kallar Abraham fader, will han blifwa hulpen såsom Abrahams son, och i det han nämner Lasarus, will han att de smulor, han gifwit, skola wedergällas!
25 Men Abraham sade: Min son, kom ihåg, att du fick ut ditt goda medan du lefde, och Lasarus sammaledes det onda; men nu har han här hugnad, och du pinas.
_209.jpg&oldid=347628){kind=link}