| 228 | Kristi uppståndelse. | Lukas’ Evangelium. | Kap. 24. |
fick han se endast sweplinnet ligga der, och han gick hem till sig, förundrande sig öfwer det som hade skett.
Petrus och Johannes skyndade tillsamman till grafwen, då be fingo budskapet af qwinnorna. Johannes framkom först, men stod utanför, och då Petrus kom, lutade han sig in i griften, men såg icke änglarna.
13 Och se, twå af dem gingo samma dag till en by, wid namn Emmaus, som ligger femtio stadiers[1] wäg från Jerusalem. Mark. 16: 12.
14 Och de talade med hwarandra om allt detta, som hade skett.
15 Och det begaf sig, att under det de talades wid och rådgjorde med hwarandra, nalkades Jesus sjelf och gick med dem;
16 men deras ögon woro förhållna, så att de icke igenkände honom.
Den uppståndne frälsaren uppenbarade sig för dessa lärjungar i främmande gestalt. Se Mark. 16: 12.
17 Och han sade till dem: Hwad är detta för tal, som I hafwen eder emellan, der I gån och ären bedröfwade?
18 Då swarade den ene, som hette Kleopas, och sade till honom: Är du allena främling i Jerusalem och wet icke hwad som der har skett i dessa dagar?
19 Och han sade till dem: Hwad då? Och de sade till honom: Det som har skett med Jesus från Nasaret, som war en profet, mägtig i gerning och ord inför Gud och allt folket, Matt. 21: 11. Luk. 7: 16. Joh. 6: 14.
20 och huruledes wåra öfwersteprester och rådsherrar hafwa utlemnat honom att dömas till döden och korsfäst honom.
21 Men wi hoppades, att han war den som skulle förlossa Israel; men med allt detta är det i dag tredje dagen, sedan detta skedde. Ap. G. 1: 6.
Med förlossningen menas här, att de hade wäntat, att Jesus skulle förlossa Israels folk från det romerska herrawäldet. Den rätta förlossningen, förlossningen från synden, döden och fördömelsen, kände de ännu icke. Men de hade trott, att han war Messias, och nu woro de, efter hans död på korset, willrådiga hwad de skulle tänka. Hans förutsägelse, att han skulle uppstå på tredje dagen, hade de icke glömt, fastän de icke rätt kunde tro derpå. Qwinnornas tal och änglasynen o. s. w. hade nu försatt dem uti ökad förundran, fruktan och hopp.
22 Men äfwen några qwinnor af de wåra hafwa gjort oss bestörte; då de bittida om morgonen hade kommit till grafwen Matt. 28: 8. Mark. 16: 10. Joh. 20: 18.
23 och icke funnit hans kropp, kommo de och sade, att de ock hade sett en syn af änglar, hwilka hade sagt, att han lefwer.
24 Och några af dem som woro med oss gingo bort till grafwen och funno det wara så, som qwinnorna hade sagt, men honom sågo de icke.
25 Då sade han till dem: O, I oförståndige och senhjertade till att tro på allt hwad profeterna hafwa talat!
26 Måste icke Kristus lida detta och ingå i sin härlighet? Es. 50: 6. 53 kap. Fil. 2: 8 f. Ebr. 12: 2.
Fastän dessa lärjungar woro oförståndiga i ordets tillämpning och senhjertade till att tro det, så woro de dock williga att tro, och lyssnade nu begärligt till denne höge läraren, som de ännu icke kände. Dessa twå wisa oss, i hwilken sinnesstämning Jesu lärjungar i allmänhet woro efter hans död på korset, fullt af den djupaste förskräckelse och bedröfwelse; deras tro och kärlek icke utslocknade, men deras hopp nästan ute. Då de fingo höra talas om hans uppståndelse, började hoppet upplifwas på nytt; men af förskräckelse och förundran wågade de icke öfwerlemna sig åt detta hopp, och under alla dessa tankar och känslor war Jesus allena föremålet för deras samtal med hwarandra, deras samtal med sig sjelfwa och med Gud. Men icke länge lemnade Jesus dem i denna bedröfwelse och oro; han kom till dem, såsom han lofwat. Joh. 14: 18. Och detsamma, som lärjungarne då fingo erfara, gäller ännu; så snart en själ längtar efter honom, så har hon honom nära sig, och hwarest twå eller tre äro församlade i hans namn, der är han midt ibland dem. Matt. 18: 20.
27 Och han begynte med Moses och alla profeterna och uttydde för dem det som i alla skrifterna rörde honom. 1 Mos. 3: 15. 12: 3. 22: 18. 26: 4. 2 Sam. 7: 12. Ps. 22. 132: 11. Dan. 9: 24.
Blott då förklaras skriften rätt, då den förklaras af Jesus sjelf; då han genom sin Ande upplyser menniskan och lärer henne förstå ordet, och då ordets tjenare, som skola förklara det, hafwa ljus i skriften, genom Guds Andes nåd. Några af de wigtigaste ställen i det gamla testamentets skrifter, som för dessa lärjungar förklarades, torde warit följande: 1 Mos. 3: 15; kap. 49: 10. 4 Mos. 21: 8, 9. 5 Mos. 18: 18. Ps. 16: 9–11. Ps. 22. Ps. 40. Ps. 68 och 69. Es. 9: 6; kap. 53. Dan. kap. 7; kap. 9: 26. Sak. kap. 3; kap. 9: 9, 11 o. s. w., och utan twifwel förklarade Herren för dem de wigtigaste af det gamla testamentets förebilder,
- ↑ En stadie war en wäglängd af omkring 600 Sw. fot.
_232.jpg&oldid=347674){kind=link}