| 230 | Kristi himmelsfärd. | Lukas’ Evangelium. | Kap. 24. |
ännu war med eder, att allt måste fullbordas, som är skrifwet om mig i Moses’ lag och i profeterna och i psalmerna. Luk. 9: 22. 18: 33.
45 Då öppnade han deras sinne, så att de förstodo skrifterna,
46 och han sade till dem: Så är det skrifwet; och så måste Kristus lida och på den tredje dagen uppstå från de döda,
47 och bättring och syndernas förlåtelse predikas i hans namn bland alla folk och först i Jerusalem. Ap. G. 13: 38. 1 Joh. 2: 12.
Så förklarade nu Jesus för de församlade lärjungarna och apostlarna, huru det gamla testamentets förebilder och profetior woro i honom fullbordade, att hans död och uppståndelse warit förkunnade i skrifterna, att återlösningswerket nu war fulländadt, och att detta evangelium till bättring och syndernas förlåtelse nu skulle förkunnas, först för Judarna och sedan för hedningafolken. Det ordet bättring betyder här sinnets förändring, så att menniskan i sitt inre wänder sig om, fattar ett annat sinne, som will emottaga Herren Jesus. Af naturen är menniskan wänd till sig sjelf, till synden och werlden, men bortwänd ifrån Herren. I bättringen wändes hon tillbaka till honom, och lärer känna honom och tror på honom, och älskar honom, som är kommen i werlden att frälsa syndare.
48 Men I ären wittnen om detta; Joh. 15: 27.
Dessa ögon- och öronwittnen hafwa åt oss. och åt werlden öfwerlemnat sitt wittnesbörd, och med detta förenar den Helige Ande äfwen sitt wittnesbörd för alla dem, som wilja tro och lyda detta ord. Joh. 7: 17.
49 och se, jag sänder öfwer eder min Faders löfte. Men I, blifwen qwar i staden Jerusalem, till dess I warden beklädde med kraft af höjden. Joh. 14: 26. 15: 26. 16: 7. Ap. G. 1: 4. 2 kap.
Evangelisten Lukas har här sammanfattat hwad Jesus talade till sina lärjungar wid flera tillfällen, då han uppenbarade sig för dem efter sin uppståndelse. Detta bud, att qwarblifwa i Jerusalem och der afbida den Helige Andes utgjutelse, enligt Fadrens löfte genom profeterna och genom Jesus sjelf (Es. 44: 3. Joel 2: 28. Joh. 14: 26; kap. 15: 26), uttalades sista gången han uppenbarades för dem före sin himmelsfärd. De woro icke skicklige till att inträda i sitt heliga embetes utöfning, förrän de blefwo utrustade med den Helige Andes kraft och gåfwor. Häraf se wi ock, att ingen ordets tjenare är skicklig till sitt dyra embetes utöfning, om han icke i sitt hjerta blifwit delaktig af den Helige Andes nåd och kraft från himmelen.
50 Och han förde dem ut till Betania och upplyfte sina händer och wälsignade dem. Ap. G. 1: 12.
Såsom öfwersteprest och konung gaf nu Jesus åt sina lärjungar, före sin himmelsfärd, den öfwerstepresterliga och konungsliga wälsignelse, som allt fortfarande hwilar öfwer hans församling, och som är den källa, hwarutur all wälsignelse flödar.
51 Och det begaf sig, att i det han wälsignade dem, skildes han från dem och upptogs till himmelen. Mark. 16: 19. Ap. G. 1: 9.
Himmelsfärden skedde icke plötsligt, utan långsamt, så att de kunde betrakta den med eftertanke och tillbedjande hjertan. Se Ap. G. 1: 9.
52 Och de tillbådo honom och gingo tillbaka till Jerusalem med stor glädje,
53 och de woro alltid i templet, prisande och lofwande Gud. Amen.
Nu woro de icke längre bedröfwade, såsom de förut alltid warit, då de tänkte på hans skilsmessa ifrån dem, Joh. 16: 5, 6; ty nu wisste de, att han i osynlig måtto alltid wille wara med dem, såsom han lofwat. De höllo sig nu tillsamman i templets förgårdar eller bönerum för att bedja, tacka och lofwa och wänta på den Helige Andes gåfwa!
_234.jpg&oldid=347678){kind=link}