| 232 | Kristus ljuset. | Johannes' Evangelium. | Kap. 1. |
efter sin art blifwit. Allting har att tacka det sjelfständigt skapande Ordet för sin tillwaro. Synden allena hörer icke till det, som genom Ordet blifwit till; ty Ordet uppenbarar Guds tankar; men likasam Gud icke kan tänka något syndigt, så har icke heller synden kunnat blifwa eller hafwa sitt ursprung genom Ordet.
4 I det war lif, och lifwet war menniskornas ljus; Joh. 5: 26. 1 Joh. 5: 11.
Förut talades om skapelsen. Här talas äfwen om uppehållelsen och försynen. Bådadera, såwäl uppehållelsen som skapelsen, tillskrifwas Ordet. I det (Ordet) war lif, lifwet sjelf, det sjelfständiga lifwet, som utbredde sig genom alla skapade warelser. Allt, som genom skapelsen war till, hade af och i Ordet sitt lif. Så wäl det naturliga lifwet, som det andeliga och ewiga, hade i Ordets inneboende, skapande lifskraft sitt ursprung och källa. Af alla skapade warelser på jorden är menniskan den förnämsta. Derföre kommer nu Ordets förhållande till menniskorna förnämligast i betraktande. Och lifwet, nemligen Ordet sjelf, som med sin lifskraft uppehåller alla skapade warelser, war i synnerhet och företrädeswis menniskornas ljus. Ljuset är det finaste, ädlaste, anderikaste bland alla jordiska ting. Det uppenbarar lika mycket sig sjelf; som allt annat. Det uppwäcker, upplyser, lifwar, fröjdar, drar till sig, ordnar, wägleder, genomtränger och uppfyller allt och fördrifwer mörkret. Ljuset kan sjelf icke till fullo begripas, men gör allt annat begripligt. Det är således det nödwändiga wilkoret för de skapade warelsernas lif; ty intet af dem skulle kunna lefwa och uppehållas, utan ljuset. Men ljusets eget wilkor är lifwet, sam är i Ordet. Ordet, såsom det ewiga lifwet, war nu i synnerhet menniskornas ljus före deras fall i synden. Menniskan stod från början af sitt lif i en särskild gemenskap med Guds Son. Han war källan, ur hwilken lif och ljus inströmmade i Adams hjerta och själ. I menniskans själ war således himmelsk klarhet af ljuset, hwarmed Guds Son lyste i hennes innersta wäsen. I hennes själ war och rörde sig himmelsk kraft af lifwet, hwarmed Guds Son uppfylde henne i hennes hjerta. Ty menniskan war skapad efter hans beläte. Lifwet war menniskornas ljus. Men nu, genom synden affallen från lifwet, har menniskan äfwen skilt sig från lifwets ljus och kommit i mörkret. Men Guds Son har derföre icke öfwergifwit henne. Han förbarmade sig öfwer hennes nöd, kom henne åter till möte med sitt ljus, för att ännu öppna henne en wäg till lifwet, som han förlorat.
5 och ljuset lyser i mörkret, och mörkret fattade det icke. Es. 60: 1. Joh. 8: 12. 12: 46.
Med mörkret menas här dels den i syndamörker fallna werlden, dels det förwända tillstånd, hwari menniskan genom fallet kommit. Och ljuset lyser, tiderna igenom, alltifrån syndafallet, i mörkret; Guds Son har äfwen under gamla testamentets dagar icke låtit sig wara utan wittnesbörd äfwen i den mörka hednawerlden, men i synnerhet ibland Israels folk med det gamla förbundets nådeshushållning, löftena, förebilderna o. s. w.; och mörkret, den i synd förmörkade werlden, fattade det icke, förstod det icke, huru nära det än war menniskorna, 2 Kor. 2: 14; förnuftsgåfwan, som bort brukas till erkännande och mottagande af det sanna ljusets strålar, anwände menniskan i stället till att älska mörkret, Joh. 3: 19, och föredraga sina egna willomeningar, hwadan hedendomen mer och mer försjönk i de gräsligaste willor, och sjelfwa Judafolket gång på gång misskände Guds uppenbarelse och wände sig till afguderi.
6 En man uppträdde, sänd af Gud, wid namn Johannes. Mal. 4: 5. Matt. 3: 1 f. 11: 14. Mark. 1: 2. Luk. 1: 13 f.
Han hade det betydelsefulla namnet Johannes, d. ä. den benådade, såsom den der skulle kungöra hans nära ankomst, genom hwilken nåden och sanningen kommo.
7 Denne kom till ett wittnesbörd för att wittna om ljuset, på det att alla skulle tro genom honom.
8 Icke war han ljuset, men han kom för att wittna om ljuset.
9 Det war det sanna ljuset, hwilket upplyser alla menniskor, då det kommer i werlden. Joh. 3: 19. 9: 5. 12: 35.
I det att ljuset, det sanna ljuset, kommer i werlden, upplyser det hwarje menniska. Ty likasom den uppgångna solen belyser jordens krets, så belyser ock det sanna ljuset, Jesus Kristus, hwarje menniska. Men likasom en menniska kan undandraga sig den naturliga solens ljus, så kan hon äfwen undandraga sig det sanna ljusets strålar och förblifwa i sitt andeliga mörker. ”Kristus är werldens ljus, som genom evangelium upplyser alla menniskor; ty det blifwer förr eller senare föredraget och predikadt för alla kreatur.” (Luther.)
10 I werlden war han, och genom honom är werlden gjord, och werlden kände honom icke. Ebr. 1: 2.
I werlden och bland menniskorna war han, som är det sanna ljuset, men till största delen för dem okänd. Werlden, och således äfwen menniskan, är igenom honom gjord. Hon skulle således i honom erkänna sin skapare. Men oaktadt han war henne så nära, så har den genom synden förmörkade werlden icke känt honom.
11 Han som till sitt eget, och hans egna mottogo honom icke.
I den 10:de versen talades om Kristi ankomst till werlden i allmänhet, likasom förut om alla menniskor. Här i den 11:te versen talas om hans ankomst till ett särskildt folk. Detta war det israelitiska folket. Han kom till sitt eget, just till sitt egendomsfolk, och lät sig födas bland dem, antog deras omskärelse, blef således ej blott menniska, utan ock en Israelit. Desto anammanswärdare borde hans ankomst warit för Israeliterna, eftersom de woro hans egne och
_236.jpg&oldid=347682){kind=link}