| Om den nya födelsen. | Johannes’ Evangelium. | Kap. 3. | 241 |
Se Jer. 31: 31–34. Hes. 11: 19, 20; kap. 36: 25—27. Derföre blefwo de ock blinde och blindas ledare. Det war nu en skam för den lärde mannen att befinnas okunnig i det han främst borde weta; men i det att han ödmjukade sig, blef den högste mästarens lärjunge och lät förhjelpa sig till rätta, är han en skön föresyn för de lärare, som icke äro pånyttfödda, men omsider se sig behöfwa blifwa det, för att icke sjelfwa blifwa bedragna och bedraga andra.
11 Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Wi tala hwad wi weta, och hwad wi hafwa sett, det wittna wi, och, wårt wittnesbörd antagen I icke. Joh. 7: 16. 8: 28. 12: 49. 14: 24.
Wi tala hwad wi weta. Nikodemus hade sagt: wi weta, v. 2. Här sätter nu Jesus samma ord wi weta deremot. Som wille han säga: Jag och min förelöpare Johannes, wi tala det wi weta, och hwad wi hafwa sett det wittna wi, och wårt wittnesbörd, som är så wisst och otwifwelaktigt, antagen I likwäl icke med tron, I fariseer, och I förmän, som framför andra borden föregå med exemplet; af ett troget anammande af sanningens wittnesbörd.
12 Tron I icke, när jag har talat till eder om jordiska ting, huru skolen I då tro, om jag talar till eder om himmelska ting?
Jordiska ting, d. w. s. ting som ske på jorden. Så hörer nya födelsen till jordiska ting, ty fastän den är en himmelsk sak, en födelse ofwanefter, så sker den likwäl på jorden och står liksom wid himmelens rand. Tron I icke detta, huru skolen I då tro, om jag talar till eder om himmelska ting, t. ex. om Guds ewiga råd om menniskornas salighet?
13 Och ingen har farit upp i himmelen utom den som for ned från himmelen, Menniskosonen, som är i himmelen. Joh. 6: 62. Ef. 4: 9.
Här anför nu Kristus ett starkt prof på himmelska ting. Hwad han derföre här säger, kunde hwarken Nikodemus eller någon annan tro, utan att man först trodde det, som war sagdt om de himmelsk-jordiska tingen. Ingen har farit upp i himmelen, ingen känner således de himmelska tingen, utom blott den, som for ned från himmelen, nemligen Menniskosonen, som är i himmelen. Genom sin mandomsanammelse for Guds Son ned från himmelen. Men just detta, att han äfwen såsom Menniskoson, under det han wistas på jorden, kan säga att han fortfarande är i himmelen, just detta förhållande, som eger rum i kraft af hans gudomliga och menskliga naturs förening, är idel himmelska ting, som ej tros, med mindre man tror det, som säges om de jordiska.
14 Och likasom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Menniskosonen warda upphöjd, 4 Mos. 21: 9. Joh. 8: 28. 12: 32.
Här wisar Jesus nu, huru och hwarigenom äfwen wi kunna komma till himmelen. Hwad han säger om sin korsdöd, innefattar summan af de himmelska ting, han war kommen att uppenbara på jorden. Och likasom Moses upphöjde koppar-ormen i öknen till ett motgift emot de giftiga ormarne, som beto Israeliterna, så måste ock den utan synd födde Menniskosonen warda upphöjd på korset, för att i sin död wara ett motgift mot den gamle ormen och hans giftiga bett genom synden.
15 på det att hwar och en som tror på honom icke må förgås, utan hafwa ewigt lif. Luk. 19: 10. Joh. 6: 40, 54.
Således: på det att hwar och en, som tror på honom, eller med trons öga ser på honom, den på korset upphöjde, likasom de ormbitne Israeliterna med trons blick sågo på kopparormen och höllo sig wid löftet, som Gud wid en sådan tro fästat, icke må förgås eller förderfwas genom syndens förgift, utan hafwa ewinnerligt lif. De troende Israeliterna, de som i tron sågo upp till kopparormen, sluppo att förgås genom den död, som eljest följde af ormbettet, utan blefwo wid lif. Men genom tron på den korsfäste winnes ett ewigt lif, hwartill början sker i nya födelsen, som följer med tron. I Jesu död på korset ser den troende menniskan sin rättfärdiggörelse och således sin frigörelse från den ewiga döden. Men på samma gång som hon blifwer rättfärdiggjord i himmelen, blifwer hon född på nytt ofwanefter af himmelen och således född till ewinnerligt lif; ty såsom Jesus led och dog, för att frälsa henne från döden, så skedde det ock för att gifwa henne det ewiga lifwet.
16 Ty så älskade Gud werlden, att han utgaf sin enfödde Son, på det att hwar och en som tror på honom icke må förgås, utan hafwa ewigt lif. Rom. 5: 8. 1 Joh. 4: 9.
Detta språk har alltid blifwit ansedt såsom ett gyllene klenodium, såsom ett kärnspråk, såsom en liten bibel för sig. Det innehåller ock hela nådesordningen i en kort summa. Det lilla ordet så innehåller ett djup, som är outsägligt för tron. Ty så älskade Gud werlden, d. ä. alla menniskor. Werlden war från honom fallen och dermed hemfallen åt den ewiga döden. Och likwäl älskade Gud denna werlden så, att han till hennes frälsning utgaf i korsets död sin enfödde Son, som ock af friwillig kärlek lät sig utgifwas, på det att hwar och en, äfwen den djupast fallne, äfwen den största syndare, som tror på honom, den af Guds kärlek skänkte återlösaren, icke må förgås, dö och förtappas, som syndaren förtjent, utan hafwa ewigt lif, som Sonen med sin död förwärfwat.
17 Ty icke sände Gud sin Son i werlden för att döma werlden, utan på det att werlden skulle warda frälst genom honom. Luk. 9: 56. 1 Joh. 4: 14.
18 Den som tror på honom, han warder icke dömd, men den som icke tror,
_245.jpg&oldid=347698){kind=link}