| Samaritiska qwinnan. | Johannes’ Evangelium. | Kap. 4. | 245 |
Genom denna tillsägelse wäckes hos henne behofwet efter ett andeligt wederqwickande watten. Ty genom denna påminnelse bringas hon till wetwetande af sin synd. Och der syndakänslan är wäckt, och således räddhågan för döden, som är syndens lön, der uppstår en törst efter lifwets watten.
17 Qwinnan swarade och sade: Jag har ingen man. Jesus sade till henne: Du sade rätt: jag har ingen man;
18 ty fem män har du haft, och den du nu har är icke din man; det har du sagt sant.
Jesu tillsägelse, att han skulle gå och kalla sin man, innehöll en swår förebråelse. Hon söker komma ifrån den med inwändningen: jag har ingen man. Detta war sant till hälften. Jesus låter det i sin mildhet gälla hwad det kan. Men hela sanningen måste fram. Med heligt allwar röjer han nu den grund, hwarpå hennes inwändning hwilade. Hon wisste, huru hon blifwit skild från sina män. Han, som talade med henne, wisste det ock. Så stod hon med sitt Wäckta samwete och uppenbarade skuld, full af blygsel, inför Herrens ögon.
19 Då sade qwinnan till honom: Herre, jag ser, att du är en profet. Luk. 7: 16. 24: 19. Joh. 6: 14.
20 Wåra fäder hafwa tillbedt på detta berg, och I sägen, att i Jerusalem är det ställe, der man bör tillbedja. 5 Mos. 12: 5, 11. 1 Kon. 9: 3.
Hon hade funnit att Jesus war en profet. Men hon wille se hans profettjenst och förmåga anwänd på ett mindre oangenämt ämne än det föregående, då han upptäcke hennes syndalefnad. Hon wänder då samtalet på en twistefråga emellan Judarne och Samariterna, rörande det rätta stället för Guds tillbedjande. Samariterna hade, sedan Nehemias dagar, utwalt berget Gerisim (Garizim) dertill. Orsaken se Neh. 13: 28 o. f. Qwinnan säger detta berg, emedan det låg strax bredwid. Samariterna hade således på Gerisim upprättat ett tempel. För att gifwa det ett större anseende, hade de förfalskat orden i 5 Mos. 27: 4: det berget Ebal, så att de i stället insatt orden: det berget Gerisim. Templet hade blifwit förstördt af Hyrkanus. Men de fortforo att tillbedja på berget. Såsom wälsignelsens berg (5 Mos. 27: 12) hade Gerisim ett wisst anseende. Judarne åter förkastade Samariternas gudstjenst och gudstjenstställe. De sade, såsom qwinnan här uttrycker sig: I, Judar, sägen o. s. w. Qwinnan wille nu att Jesus, för hwilken, såsom en profet, hon fattat förtroende, skulle afgöra denna religionsfråga. Hennes uppwäckta samwete med sina synders minnen plågade henne utan twifwel derunder. Hon synes likasom wilja weta, hwar hon skall tillbedja och offra, för att finna ro till sin själ.
21 Jesus sade till henne: Qwinna, tro mig, att en tid kommer, då I hwarken på detta berg eller i Jerusalem skolen tillbedja Fadren.
22 I tillbedjen hwad I icke kännen, men wi tillbedja hwad wi känna, ty frälsningen är från Judarne. Es. 2: 3. Luk. 24: 47. Rom. 9: 4.
I, Samariter, tillbedjen hwad I icke kännen eller förstån; wi, Judar, tillbedja hwad wi känna, ty frälsningen är från Judarne. Samariterna hade ingen rätt kännedom om Gud; ty deras gudstjenst war uppblandad med hedniska beståndsdelar. De antogo wäl Moses’ böcker, men icke profeternas skrifter. De tillbådo således hwad de icke hade någon fullständig och klar kännedom om. Judarne åter hade Guds fullständiga ord i gamla testamentets skrifter. De wisste således hwem och hwad de tillbådo, så många af dem, som woro sanna Judar eller rätta bekännare. Hos Judafolket kunde Kristus derföre uppenbara sig. Åt dem war han utlofwad. Han är frälsaren och saliggöraren. Frälsningen är således från Judarna; till dem kom den först, från dem utbreder sig den sedan äfwen till Samariterna och de hedniska folken.
23 Men en tid kommer och är redan inne, då sanne tillbedjare skola tillbedja Fadren i anda och sanning, ty Fadren söker ock sådana tillbedjare.
24 Gud är en Ande, och de som tillbedja honom böra tillbedja i anda och sanning. 2 Kor. 3: 17.
Att Gud är en Ande innebär, att han är ett från all kroppslig inskränkning skildt wäsende, ett wäsende med alla de högsta och fullkomligaste egenskaper, sanning, wishet, helighet o. s. w. Och just emedan Gud är en Ande, så fordrar han tillbedjare, som tillbedja honom i anda och sanning: ”i anda”, nemligen i ett af Guds Ande werkadt lif och sinne, så att Guds tillbedjande icke ar inskränkt till wissa rum, ware sig Gerisim eller Jerusalem; och ”i sanning”, nemligen på ett Guds egenskaper motswarande sätt, så att Guds tillbedjande icke är fördunkladt af något sken och icke heller bundet wid det förra lagiska skuggwerket, utan ledes af Guds heliga ord, der han uppenbarat sig. Nu hade Judarne sanningen, men till största delen saknade de anden; den från profeterna ärfda sanningen war genom det fariseiska bokstafswäsendet storligen bortskymd och fördunklad. Samariterna hade icke en gång sanningen, och der sanningens ord fattas, der kan icke heller wara ande, ty Guds Ande kan blott werka med sanningen. Der nådens och sanningens ord är, der kan och will ock nådens och sanningens Ande wara werksam. Nåd och sanning, således ock Ande och sanning, är kommen genom Jesus Kristus. Genom honom och hans Ande lära wi derföre känna Fadren, så att wi kunna rätt tillbedja och rätt bedja till honom, i andan med upprigtigt sinne, och i sanning med barnslig förtröstan.
25 Då sade qwinnan till honom: Jag
_249.jpg&oldid=347706){kind=link}