| 256 | Lifwets bröd. | Johannes’ Evangelium. | Kap. 6. |
59 Detta sade han, då han lärde i synagogan i Kapernaum.
60 Många af hans lärjungar, när de hörde detta, sade nu: Detta är ett hårdt tal; hwem kan bära det?
Ett hårdt tal, odrägligt, omöjligt att antaga och tro.
61 Men Jesus, som wisste inom sig, att hans lärjungar knorrade öfwer detta, sade till dem: Tagen I anstöt af detta?
62 Hwad då, om I fån se Menniskosonen uppstiga dit, der han förr war? Mark. 16: 19. Luk. 24: 51. Ap. G. 1: 9. Ef. 4: 8.
Hwad då? Stöter eder detta, som jag hittills sagt, huru skolen I då kunna finna eder deri, om jag till fullo säger eder hwad som ännu widare förestår; och huru skolen I icke blygas framdeles för eder senfärdighet att tro, när I en gång werkligen fån se Menniskosonen uppstiga dit, der han förr war, förrän han nedfor? Samma kraft, enligt hwilken Guds Son är såsom menniska eller Menniskoson uppfaren till himmelen i lärjungarnes åsyn, samma kraft är det ock, enligt hwilken han förmår gifwa sitt kött i sanning till spis och sitt blod i sanning till dryck. Genom Jesu kropps förklaring i himmelsfärden skulle således det ljus, som ännu fattades lärjungarne, falla på hans tal om ätandet af hans kött och drickandet af hans blod. Då skulle möjligheten af det, som nu för dem war obegripligt, blifwa för dem wiss, ehuru den redan borde wara obetwiflad i kraft af den sannfärdiges wittnesbörd. Emedan Kristi hela förklarade mensklighet är upptagen i gudomen och delaktig af alla Guds egenskaper; så kan han meddela sin lekamen och sitt blod så wäl som sin ande åt dem, som i tron förenas med honom. Rom. 8: 9–11.
63 Anden är den som gör lefwande, köttet är till intet nyttigt; de ord jag har talat till eder äro ande och äro lif. 2 Kor. 3: 6.
Anden, den med Jesu kött innerligt förbundne Helige Ande, är den som gör lefwande. Möjligheten att njuta Jesu kött och blod ligger således icke i Jesu lekamliga närwaro, utan i hans lifgifwande Andes gemenskap. Utan att den Helige Ande, af hwilken Kristus är aflad, förklarar den menniskoblifne Frälsarens död för werldens lif, kan menniskan icke andeligen och rätt fatta det Jesus talat om sitt kött och blod. Köttet är till intet nyttigt, nemligen köttet allena utan den lifgifwande Anden. Detta har Jesus icke kunnat säga om sitt kött, ty då skulle det strida mot hwad han sagt, v. 55. Utan köttet, så som de otrogna Judarna förestälde sig, köttet i och för sig sjelf, afsöndradt från den osynliga, lifgifwande Anden, är till intet nyttigt. Detta skulle nu ock gälla om Jesu kött, derest det wore blott kött, hwilket är omöjligt. Jesu ord måste således helt annorlunda fattas, än Judarne fattade dem, icke i köttsligt sinligt förstånd. De ord, han talar och säger, äro ande och äro lif. Så alla Jesu ord, så ock de ord, han talat om sitt kött. Att de äro ande och följaktligen äfwen lif, ty der anden är, måste ock lif wara, det erfar den menniskan, som låter Guds Ande med Jesu ord werka på hjertat. Hon missförstår då icke längre hwad Jesus sagt om sitt kötts ätande, utan fröjdar sig och lefwer deraf såsom en trons hemlighet.
64 Men bland eder äro några som icke tro. Ty Jesus wisste från begynnelsen, hwilka de woro, som icke trodde, och hwilken den war, som skulle förråda honom. Joh. 2: 25. 13: 11.
Några som icke tro Jesu ord; några således, hos hwilka Jesu ord icke fingo bewisa sin werksamhet såsom ande och lif, några, som köttsligt uttydde hwad som måste andeligen förstås. Detta wisste Jesus från begynnelsen, ehuru han genom sitt tal och umgänge med dem sökte öfwerwinna deras otro. Af detta Jesu kärleksuppsåt förklarar sig ock, hwarföre han bibehöll Judas i lärjungakretsen, oaktadt han wisste, hwilken grof otro, som herskade i förrädarens hjerta.
65 Och han sade: Fördenskull har jag sagt eder, att ingen kan komma till mig, utan att det warder honom gifwet af min Fader.
66 Från den tiden drogo sig många af hans lärjungar tillbaka och gingo icke längre med honom.
67 Då sade Jesus till de tolf: Icke wiljen wäl äfwen I gå bort?
Icke wiljen wäl äfwen I gå bort? Som wille Jesus säga: Det står eder fritt; jag twingar ingen att qwarblifwa hos mig.
68 Simon Petrus swarade honom: Herre, till hwem skola wi gå? Du har det ewiga lifwets ord. Ap. G. 5: 20.
69 Och wi tro och förstå, att du är Kristus, den lefwande Gudens Son. Matt. 16: 16. Joh. 11: 27.
Petrus förblifwer wid hufwudsaken, ehuruwäl han icke kan finna sig lika i alla Jesu särskilda tal. Han trodde utan twifwel, att de swårigheter, hwarmed hans hjerta ännu hade att kämpa i afseende på det, som ännu för honom war obegripligt eller dunkelt, skulle i sinom tid öfwerwinnas.
70 Jesus swarade dem: Har jag icke utwalt eder, I tolf? Och en af eder är ett djefwul. Luk. 6: 13. Joh. 8: 44.
Utwalt till särskilda företräden. — Djefwul, d. ä. fiende, wedersakare i djefwulens tjenst. Egentligast betyder ordet djefwul en förtalare, så att om Judas nu också icke lät märka sig eller gjorde någon inwändning mot Petri sköna bekännelse, han dock i sitt hjerta förtalade Jesus, tills han slutligen förtalade honom inför hans uppenbara fiender. Derföre hette det hos Judas
_260.jpg&oldid=347726){kind=link}