| 262 | De skriftlärdes otro. | Johannes’ Evangelium. | Kap. 8. |
21 Då sade Jesus åter till dem: Jag går bort, och I skolen söka mig, och I skolen dö i eder synd. Dit jag går kunnen I icke komma. Joh. 7: 34. 13: 33.
Alla deras synder sammanflöto sig i en enda hufwudsynd, som är otron. Kap. 16: 9.
22 Då sade Judarne: Icke will han wäl dräpa sig sjelf, eftersom han säger: Dit jag går kunnen I icke komma?
Detta är ett ännu ondskefullare hån än kap. 7: 35. Allt eftersom otrossynden slår rot i hjertat, utbryter dess frukt i ord och gerningar. De tilltrodde honom en större synd, än den, för hwilken han förebrådde dem sjelfwa.
23 Och han sade till dem: I ären nedanefter, jag är ofwanefter; I ären af denna werlden, jag är icke af denna werlden. Joh. 3: 31. 1 Joh. 4: 5.
24 Derföre sade jag eder, att I skolen dö i edra synder, ty om I icke tron, att det är jag, skolen I dö i edra synder.
25 Då sade de till honom: Hwem är du? Jesus sade till dem: Det som jag ock från början har talat till eder.
Eller närmare: ”Först och främst hwad jag ock talar till eder;” som wille Jesus säga: Det är ingen skilnad mellan hwad jag är och hwad jag talar; hwad jag werkligen är, det säger jag eder ock. Den, som således skall känna Jesu person, måste känna honom genom ordet, nemligen genom att tro på ordet. Och den som tror ordet, som Jesus talat, känner att Jesus är den, som war det personliga Ordet i begynnelsen, kap. 1: 1. Det är då en förmätenhet af människoförnuftet, att wilja sjelfklokt mäta djupet af Jesu gudamenskliga personlighet. För att känna honom, hänwisades Judarne oaflåtligen till ordet, som han talade, och werken, som han gjorde. Men emedan de icke ödmjukt wille akta derpå, så erforo de icke heller ordets kraft till tro, utan förblefwo så blinda som de woro, och det måste ännu förekomma dem såsom en oförklarlig gåta, när Jesus sade: Först och främst är jag hwad jag ock talar till eder. Derföre swarar han dem icke widare på deras fråga, hwad han war, ty det han sagt wore nog, om de gifwit akt derpå.
26 Mycket har jag att tala och döma om eder, men den som har sändt mig är sannfärdig, och hwad jag har hört af honom, det talar jag till werlden. Joh. 7: 28.
Men, d. ä.: jag will icke börja en strängare dom med eder, ehuru jag hade att förebrå eder eder otro, utan blott säga eder den saliggörande sanningen om mig och om den som mig sändt hafwer. Han är sannfärdig i sitt wittnesbörd om mig, eder otro oaktadt. Jag talar till werlden, der det skall finnas de, som erkänna Fadrens sannfärdiga wittnesbörd, I mågen göra eller låta hwad I för eder del wiljen. — Sålunda säger Jesus dem, hwilka de sjelfwa woro, till swar på deras fråga, hwem han war, som wille han säga: Lären eder känna eder sjelfwa, innan I kunnen känna mig.
27 De förstodo icke, att han talade till dem om Fadren.
De tänkte i sitt köttsliga sinne alltjemt wid Fadersnamnet på en jordisk person, och mägtade icke höja sig till tanken på den himmelske Fadren.
28 Då sade Jesus till dem: När I hafwen upphöjt Menniskosonen, då skolen I förstå, att det är jag, och att jag gör intet af mig sjelf, utan såsom min Fader har lärt mig, så talar jag. Joh. 12: 32.
29 Och den som har sändt mig är med mig; Fadren har icke lemnat mig allena, ty jag gör alltid det som är behagligt för honom.
30 När han talade detta, trodde många på honom.
31 Då sade Jesus till de Judar, som trodde på honom: Om I förblifwen i mitt ord, så ären I mina sanna lärjungar.
32 Och I skolen förstå sanningen, och sanningen skall göra eder frie. Rom. 6: 18.
Sanningen, att Jesus är Guds Son, som gifwer den sanna friheten från synden och dess träldom, v. 34, och från döden, v. 51.
33 De swarade honom: Wi äro Abrahams säd och hafwa aldrig warit någons trälar. Huru kan du då säga: I skolen warda frie?
De, som nu togo till orda, woro twifwelsutan icke sådane, om hwilka det nyss heter, att de trodde på honom, utan sådana, som derjemte hört hans ord, men hos hwilka det fiendtliga sinnet ej blifwet brutet. De fästade sig wid ordet frie, men aktade icke om den frigörande sanningen. De satte högt pris på friheten, för hwilken deras förfäder under den mackabeiska tiden kämpat blodiga strider, och det stötte dem nu högeligen, då de hörde Jesus sätta i fråga annat än att hwarje Jude wore en fri menniska. Lika litet således som dessa blinde Judar förstått hwad Jesus förut sagt om det himmelska brödet, om sin Fader, om sitt ord o. s. w., lika litet förstodo de nu, hwad han talade om den andeliga friheten. De åberopade sig först derpå, att de woro Abrahams säd eller härstammade från honom, hwilken frihetens löfte blifwit tillsagdt. Widare, att de aldrig warit någons trälar, nemligen aldrig under deras lifstid; ty wäl hade deras förfäder warit trälar, dels i Egypten, dels i Babylonien, men till och med dessa träldomstider betraktade de blott såsom öfwergångstillstånd till den högt prisade friheten.
34 Jesus swarade dem: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Hwar och en som gör synden är syndens träl. Rom. 6: 16. 2 Petr. 2: 19.
_266.jpg&oldid=347738){kind=link}