| Fotatwagningen. | Johannes’ Evangelium. | Kap. 13. | 277 |
Detta bud war hela Guds wilja och råd om återlösningen och frälsningen, som Jesus war kommen att fullborda.
13 Kapitlet.
Jesus twår lärjungarnes fötter, antyder hwem som skulle förråda honom, förutsäger Petri förnekelse.Men före påskhögtiden, då Jesus wisste, att hans stund war inne, att han skulle gå bort ifrån denna werlden till Fadren, sedan han hade älskat de sina, som woro i werlden, älskade han dem intill änden.
Hans stund, kap. 12: 27. Detta skedde på torsdagsafton, näst före Jesu dödsdag. Intill änden, intill slutet af sin lefnad på jorden eller ända till sin werkliga bortgång. Denna sin oföränderliga kärlek wisar han nu dermed, att, sedan han slutat sina tal till folket, han umgås desto hemligare och förtroligare med sina lärjungar.
2 Och då aftonmåltid wardt och djefwulen redan hade ingifwit Judas Iskariot, Simons son, i hjertat, att han skulle förråda honom,
Denna aftonmåltid war icke den heliga nattwarden. Johannes nämner intet om dess instiftande. Den heliga nattwarden hade redan i långa tider firats, då Johannes skref sitt evangelium. Nattwardens instiftande och wäsende war således wäl bekant, dels genom de öfriga evangelisternas skrifter, dels genom det långliga bruket. Johannes kunde alltså förbigå att skrifwa derom, just emedan han kunde förutsätta det såsom allmänt bekant. Deremot föranleddes han att skrifwa om fotatwagningen, emedan den war en sak, som ej är af sakramenterlig natur, och således icke genom någon särskild för alla tider fortfarande handling kom till erinring.
3 och Jesus wisste, att Fadren hade gifwit allt i hans händer, och att han hade utgått från Gud och gick till Gud, Matt. 28: 18. Joh. 3: 35. 17: 2.
I fullt medwetande af den härlighet, som han af ewighet haft, såsom utgången från Gud, och som han gick till mötes, i det han genom lidandet gick till Gud, företog Jesus den handling af kärlek och ödmjukhet, som nu följde. Med denna erinring wisas, att i fotatwagningen, såsom eljest en ringa tjenaresyssla, icke må synas ligga något förnärmande för Jesu majestät och gudomshärlighet.
4 stod han upp från måltiden, lade af sig öfwerklädnaden och tog ett linnekläde och band om sig.
Måltiden betyder här påskalamsmåltiden.
5 Sedan slog han watten i twättbäckenet och begynte twå lärjungarnes fötter och torka dem med det linnekläde, hwarmed han war ombunden.
Twagningar woro i de heta länderna mycket wanliga, särdeles att man badade sig under de senare timmarna på dagen. Detta, skedde ock hos Judarna. Men utomdess war det brukligt att kort före måltiden twå sina fötter, emedan dessa woro under gåendet mest blottstälda för och beswärade af stoft och orenlighet. Detta twående war ett göromål, som förrättades af slafwar eller af den ringaste i sällskapet. Så mycket större framlyser Herren Jesu ödmjukhet, som nedlåter sig till en sådan tjenstförrättning, och det under måltiden eller sedan den redan war begynt. Ty Jesus stod upp från måltiden v. 4, och efter fotatwagningen satte han sig åter ned, v. 12.
6 Då kom han till Simon Petrus, och denne sade till honom: Herre, skulle du twå mina fötter?
”På ordet du ligger här ett stort eftertryck; han behöfde icke mer än säga du, d. ä. med de händer, med hwilka du öppnat de blindas ögon, renat de spetälska, uppwäckt döda!” (Krysostomus.)
7 Jesus swarade och sade till honom: Hwad jag gör, wet du icke nu, men framdeles skall du få weta det.
8 Petrus sade till honom: Aldrig någonsin skall du twå mina fötter. Jesus swarade honom: Om jag icke twår dig, så har du ingen del med mig.
Aldrig någonsin, egentligen: ”aldrig i ewighet.” Som wille Petrus i sin owisa ifwer säga: äfwen om jag framdeles får weta aldrig så mycket betydelsen af hwad du nu gör, aldrig skall dock du, som är en sådan herre, twå mina fötter, jag som är så ringa mot dig. Jesu swar wisar, att om icke fortfarande rening i Guds Sons blod, 1 Joh. 1: 7, sker i daglig bättring och förnyelse, så kan den troende själen icke fortfara i delaktighet och gemenskap med honom.
9 Simon Petrus sade till honom: Herre, icke blott mina fötter, utan äfwen mina händer och mitt hufwud!
Så swarar nu Petrus, som genom Jesu nedlåtande kärlek och allwarliga tillsägelse fått ett djupt intryck af sin andeliga orenlighet, den han ock bewisat genom sin olydnad och inwändning. Som wille han nu säga: Herre, om twagningen tjenar till att behålla mig i din gemenskap, så att jag den twagningen förutan ej har någon del i och med dig, så öfwerlåter jag åt dig icke allenast mina fötter, utan ock händer och hufwud att blifwa twagna.
10 Jesus sade till honom: Den som har badat behöfwer icke mer än twå fötterna, utan han är hel och hållen ren; och I ären rene, dock icke alla. Joh. 15: 3. Ap. G. 15: 9.
Den som har badat behöfwer icke mer än twå fötterna, dem stoft och orenlighet först och sist widlåda. Då således äfwen hans fötter blifwit twagna, då först är han hel och hållen ren. Likaså i det andeliga, som Jesus med fotatwagningen welat beteckna. Den i det heliga dopet wunna andeliga aftwagningen är fullständig, så
_281.jpg&oldid=347766){kind=link}