| Jesus talar om förrädaren. | Johannes’ Evangelium. | Kap. 13. | 279 |
Jesus till sina lärjungar om förrädaren och hwad genom honom skulle företagas. Utan denna förutsägelse hade de kunnat komma i fara att taga den swåraste anstöt af det, som skedde genom Judas; men när de sågo äfwen i detta uppfyllelsen af hwad Jesus sagt dem förut, skulle deras tro just derigenom befästas.
20 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som mottager en som jag sänder, han mottager mig, men den som mottager mig, han mottager den som har sändt mig. Matt. 10: 40. Luk. 10: 16.
Om det, som Jesus sagt rörande Judas och hans trolöshet, warit nedslående, så är det så mycket mer uppmuntrande hwad han här säger om deras salighet, som förblifwa i lärjungatroheten. Och denna salighet består deri, att de hafwa del med Jesus (v. 8) i hans ära, såsom han här säger, att den som mottager dem, han mottager Jesus sjelf o. s. w.
21 När Jesus hade sagt detta, wardt han bedröfwad i sin ande och betygade och sade: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: En af eder skall förråda mig. Matt. 26: 21 f. Mark. 14: 18 f. Luk. 22: 21.
Bedröfwad, samma ord som kap. 12: 27.
22 Då sågo lärjungarne på hwarandra, tweksamme om hwilken han talade.
Under den förskräckelsens och sjelfpröfningens tystnad, som härwid bland lärjungarne uppstod, instiftades den heliga nattwarden, enligt många uttolkares mening. Men andra antaga, att detta skedde sedan Judas war utgången, v. 31. Jemf. Luk. 22: 21.
23 Men det war en af hans lärjungar, som satt till bords inwid Jesu bröst, och hwilken Jesus älskade. Joh. 21: 20.
Egentligen, ”som låg till bords inwid Jesu sköte.” Se Joh. 1: 18. En - hwilken Jesus älskade. Så betecknar sig äfwen här Johannes sjelf. Det synes honom härligare att wara älskad af Jesus än att blifwa berömd under sitt eget namn. Likwäl, fastän hon förtiger sitt namn, är det just genom de tillagda orden angifwet. Ty Johannes betyder just: den Gud är huld eller nådig, Således i det närmaste ”den Jesus älskar.”
24 Till denne winkade då Simon Petrus, att han skulle fråga, hwem den kunde wara, om hwilken han talade.
25 Då lutade sig denne intill Jesu bröst och sade till honom: Herre, hwilken är det?
26 Jesus swarade: Den är det, åt hwilken jag räcker det indoppade brödstycket. Och när han hade indoppat brödstycket, gaf han det åt Judas Iskariot, Simons son.
Brödstycket. Bröd på detta ställe har i grundtexten ett annat ord än t. ex. i kap. 6: 11. Det betyder nemligen på detta ställe ett särskildt slags bröd, det osyrade brödstycket, som wid påskmåltiden doppades i det beska örtspadet och af husfadren räcktes åt gästerna. Att Jesu swar till Johannes, likasom Johannes’ fråga till Jesus, skedde tyst, förstås af sig sjelf. Utan twifwel märkte dock Judas’ onda samwete att fråga war om honom. Huru nära war Judas inwid Jesus! Huru långt war Jesus kort derefter inne i härligheten, och Judas i förderfwet!
27 Och efter det brödstycket for Satan in i honom. Då sade Jesus till honom: Hwad du gör, gör snart.
Att wid bordet räcka en annan ett indoppadt brödstycke, är i österlandet ofta en stor utmärkelse. När Jesus räckte det stycket åt Judas, war det ännu ett prof af Jesu förbarmande. Men Judas’ sinne war tillslutet för kärlekens warnande röst. Förut hade Satan ingifwit honom de onda tankarna, v. 2. Nu skred det längre, till den yttersta förstockelse: Satan ”for in i honom”. — Hwad du gör, gör snart, egentligen ”snarare”. Som wille Jesus säga: gör det snarare än du ämnat; det behöfwes ej långa och många omswep för min skull, jag är till mitt lidande fullt redo. Härmed fick nu Judas full anledning att gå ut, så att det icke gjorde uppseende bland de andra lärjungarne.
28 Men ingen af dem som wid bordet sutto förstod, hwarföre han sade detta till honom;
29 ty några menade, att Jesus, emedan Judas hade pungen, sade till honom: köp hwad wi behöfwa till högtiden, eller att han skulle gifwa något till de fattiga. Joh. 12: 6.
30 När han nu hade tagit brödstycket, gick han strax ut; och det war natt.
31 Och när han hade gått ut, sade Jesus: Nu är Menniskosonen förhärligad, och Gud är förhärligad i honom.
32 Är nu Gud förhärligad i honom, så skall ock Gud förhärliga honom i sig sjelf, och han skall snart förhärliga honom.
Jesus talar här om en dubbel härlighet, nemligen a) v. 31 om den härligheten, som han haft hos Fadren af ewighet och som han afstod ifrån, då han för wår skull iklädde sig menniskonatur; och b) v. 32 om den härligheten, som skulle följa på hans lidande, den härligheten, hwarmed, efter förnedringens tid, Fadren skall i upphöjelsen förklara sin Son. I det ögonblick, då Judas war utgången och Jesus talade detta, hade den v. 21 nämnda bedröfwelsen i anden förswunnit och lemnat rum för det klaraste medwetandet af den härlighet, han gick till mötes. Denna härlighet är så närwarande för Jesu själ, som hade han redan warit i full besittning deraf, hwadan han säger först: ”Nu är Menniskosonen förhärligad”, ehuru det bittra lidandet nu war som mest nära; och derpå: skall ock Gud förhärliga honom i sig sjelf o. s. w.
_283.jpg&oldid=347770){kind=link}