| Jesus ett med Fadren. | Johannes’ Evangelium. | Kap. 14. | 281 |
5 Tomas sade till honom: Herre, wi weta icke hwart du går, och huru kunna wi weta wägen?
Tomas, hwilkens twifwelaktiga, men dock upprigtiga lärjungasinne röjer sig i dessa ord, will likasom säga, att, om de blott kände målet, skulle de ock weta wägen. Nu wore målet för dem obekant, derföre, menade han, war det icke heller möjligt att weta wägen.
6 Jesus sade till honom: Jag är wägen och sanningen och lifwet; ingen kommer till Fadren utan genom mig.
Jesus icke blott wisar wägen: han är sjelf wägen; han icke blott lärer sanningen: han är sjelf sanningen; han icke blott skänker lifwet: han är sjelf lifwet. Han är wägen i sin lefnad, han är sanningen i sitt ord, han är lifwet i sin död och i sin uppståndelse, 1 Petr. 1: 3. Genom sanningen wisas wägen till lifwet, som är wägens mål. Men Jesus är allt detta tillika. Han är wägen, såsom sanningen och lifwet; han är sanningen, såsom wägen och lifwet; och han är lifwet, såsom wägen och sanningen. Se härom J. Arndts Sanna Krist. Bok. 1, k. 14.
7 Känden I mig, så känden I ock min Fader, och från denna stund kännen I honom och hafwen sett honom.
8 Filippus sade till honom: Herre, låt oss se Fadren, så hafwa wi nog.
Så hafwa wi nog; som wille han säga: så behöfwa wi icke widare fråga, så hafwa wi fullkomlig ro. Denna belåtenhet följde, kap. 16: 30.
9 Jesus sade till honom: Så lång tid har jag warit hos eder, och du känner mig icke, Filippus! Den som har sett mig, han har sett Fadren. Huru kan du då säga: låt oss se Fadren? Joh. 12: 45. 17: 21, 23.
Den som ser Jesus, han ser Fadren i Sonen, som är Guds härlighets återsken och hans wäsendes afbild, uppenbarad i menskligheten.
10 Tror du icke, att jag är i Fadren och Fadren i mig? De ord, som jag talar till eder, talar jag icke af mig sjelf, men Fadren, som förblifwer i mig, han gör sjelf gerningarna.
Under orden inbegripas gerningarna, och under gerningarna orden. Hwad som i afseende på dem, hwilka icke woro så bekanta med Herren Jesus, kallas tecken och under, det kalkar han inför sina lärjungar endast ”gerningar”. För honom sjelf woro dessa gerningar något wanligt.
11 Tron mig, att jag är i Fadren och Fadren i mig; eljest tron mig för sjelfwa gerningarnas skull.
12 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror på mig, äfwen han skall göra de gerningar, som jag gör; och större än dessa skall han göra, ty jag går till min fader;
Lärjungarne skulle efter Andens utgjutande på pingstdagen ej blott göra enskilda underwerk, likasom Jesus gjort, utan grundlägga Kristi kyrka och utbreda hans ord för en större werld, än den som war öppen för sanningens mottagande, medan Jesus wandrade på jorden. De skulle äfwen för hedningarna förkunna salighetens evangelium och bringa många till trons lydnad. Detta i synnerhet war de större gerningar, än Jesus gjort, hwilka de skulle göra. Men Jesus är den, som genom sin bortgång till Fadren beredt dem möjligheten dertill; han är ock den, som genom sin Ande sätter dem i stånd till det stora werkets utförande.
13 och allt hwad I bedjen i mitt namn, det skall jag göra, på det att Fadren må blifwa förhärligad i Sonen. Matt. 7: 7 f. Mark. 11: 24. Joh. 15: 7, 16. 16: 23 f. Jak. 1: 5 f.
Allt hwad I bedjen, egentligen ”allt hwad I skolen bedja.” Att bedja i Jesu namn är att bedja på hans räkning, för hans skull och i förtröstan på honom.
14 Om I bedjen något i mitt namn, skall jag göra det.
15 Älsken I mig, så hållen mina bud.
16 Och jag skall bedja Fadren, och han skall gifwa eder en annan Hugswalare[1], att han skall förblifwa hos eder ewinnerligen,
Jesus hade hittills warit lärjungarnes synlige hugswalare i alla de tröstefulla betydelser, som detta namn innebär. Han gick nu bort, men han lofwade att sända dem en annan hugswalare, nemligen den Helige Ande. Såsom nu Jesus war och på Fadrens högra hand är de trognas förespråkare, så är ock hans Ande i deras hjertan, i hwilka han bor och werkar, och är i synnerhet deras hugswalare derigenom att han biträder dem wid deras böns skröplighet, och werkar i dem bön och förbön till Fadren, Rom. 8: 26. Men det swenska ordet hugswalare betyder detsamma som tröstare, och kommer deraf, att den Helige Ande så att säga swalar deras hug, när hugen eller sinnet är glödande af bekymmer och bedröfwelse, det må wara öfwer bönens brist, eller bristande andelig insigt, eller hwad brist och skröplighet som helst.
17 Sanningens Ande, hwilken werlden icke kan undfå, emedan hon icke ser honom, icke heller känner honom; men I kännen honom, ty han förblifwer hos eder och skall wara i eder.
Att han är sanningens Ande, det ligger deri, att han är hugswalaren, ty all andelig hugswalelse, all tröst, all hjelp kommer derigenom, att Guds Ande uppenbarar sanningen för dem, som tro eller wilja tro på Herren Jesus, eller förklarar för dem Jesus, som är sanningen och allt hwad själen behöfwer. Honom, sanningens Ande, kan den från de trogna åtskilda werlden icke undfå, ehuru Gud will gifwa honom åt alla. Och det emedan hon icke ser
- ↑ Eller: Hjelpare, förswarare.
_285.jpg&oldid=347774){kind=link}