| 284 | Förmaning till inbördes kärlek. | Johannes’ Evangelium. | Kap. 15. |
Som bär frukt, i sanna tros- och kärlekswerk. Den rensar han genom ordet och dertill inre och yttre pröfning, som är den skarpa wingårdsknifwen i hans hand. Med den bortskäras egenheternas wattenskott, af hwilka grenen skulle hindras att bära mer frukt.
3 Redan nu ären I rene för det ords skuII, som jag har talat till eder. Joh. 13: 10. Ap. G. 15: 9.
Rene, behöfde de dock allt framgent rensas. Ordet är det hufwudsakliga reningsmedlet. Sakramentens wäsentlighet är Kristus sjelf och hans ord. Så wäl renandet i Jesu blod från alla synder, som det deraf följande renandet från all andens och köttets besmittelse är ett fortgående renande, och sker hufwudsakligen genom ordet.
4 Förblifwen i mig, och jag i eder. Såsom grenen icke kan bära frukt af sig sjelf, med mindre han förblifwer i winträdet, så icke heller I, med mindre I förblifwen i mig.
Om I förblifwen i mig, så förblifwer ock jag i eder.
5 Jag är winträdet, I ären grenarna; den som förblifwer i mig och jag i honom, han bär mycken frukt, ty mig förutan kunnen I intet göra.
Han säger icke: utan mig kunnen I föga göra, utan han säger: kunnen I intet göra. Det må wara föga eller mycket, kan det dock icke ske utan honom; ty utan honom kan ingen göra något godt. Bär grenen än så litet, så rensar honom wingårdsmannen, att han bär mer; men blifwer han icke i winträdet, drager han sitt lif icke ur roten, så kan han af sig sjelf hwarken bära mycken eller liten frukt. ”Fastän nu Kristus icke skulle wara detta winträd, om han icke blifwit menniska, så kunde han ändå icke förläna denna kraft åt grenarne, om han icke wore Gud.” Augustinus.
6 Om någon icke förblifwer i mig, är han utkastad, såsom grenen, och förtorkad, och man samlar dem tillhopa och kastar dem i elden, och de brinna. Matt. 3: 10. 7: 19.
Dem, de torra och derföre förkastliga grenarne. Det gamla Adamsträdets grenar måste nödwändigt inympas i den nya friska stammen, eljest bortkastas de och förtorkas! I Kristus allena är det sanna lifwet! Inympningen i honom är den nya födelsen, och lifsgemenskapen med honom är de trognas lif. 2 Kor. 5: 15, 17. Ifrån honom flödar det ewiga lifwets saft och kraft in i deras hjertan, som äro inympade i honom — alltså afskurna från Adamsträdet!
7 Om I förblifwen i mig, och mina ord förblifwa i eder, allt hwad I wiljen skolen I bedja, och det skall ske eder. Joh. 16: 23, 26. 1 Joh. 3: 22.
Mina ord, som äro renande och tillika närande, såsom saften i grenen.
8 Derigenom är min Fader förhärligad, att I bären mycken frukt, och I skolen blifwa mina lärjungar. Matt. 5: 16. 1 Petr. 2: 12.
Min Fader förhärligad; likasom en wingårdsman genom den rikliga skörden af sin wingård har sin berömmelse, så skola Jesu lärjungar, såsom lefwande grenar i Kristus, bära frukt, ja, emottaga nåd och saft och kraft af honom att bära mycken frukt till Fadrens pris.
9 Såsom Fadren har älskat mig, så har ock jag älskat eder; förblifwen i min kärlek.
10 Om I hållen mina bud, så skolen I förblifwa i min kärlek, såsom jag har hållit min Faders bud och förblifwer i hans kärlek.
11 Detta har jag talat till eder, på det att min glädje må förblifwa i eder och eder glädje warda fullkomnad.
12 Detta är mitt bud, att I älsken hwarandra, såsom jag har älskat eder. Joh. 13: 11, 34. Ef. 5: 2. 1 Tess. 4: 9. 1 Joh. 3: 11, 16. 4: 21.
Kristi kärlek till dem, som honom tillhöra, bewisar sig ha det högsta och underbaraste derigenom, att hon låter sitt lif för dem, v. 13—16; och så skola äfwen de älska hwarandra, v. 17.
13 Ingen har större kärlek än den, att man låter sitt lif för sina wänner.
Kärlek, nemligen till sina wänner. Ty i detta tal är blott fråga om wänner och Jesu kärlek till dem. I Rom. 5: 6–10, 1 Joh. 4: 10 talas ock härom, och der gäller det om alla, såsom alla syndare.
14 I ären mina wänner, om I gören allt hwad jag bjuder eder.
15 Nu mera kallar jag eder icke tjenare, ty tjenaren wet icke hwad hans herre gör; men eder har jag kallat wänner, ty allt hwad jag har hört af min Fader har jag kungjort för eder.
En herre kan hafwa stor tillgifwenhet och förtroende för sin tjenare, utan att han derföre strax kan behandla honom såsom en förtrolig wän, för hwilken han kan yppa alla sina tankar. I så måtto, som tjenaren betraktas blott och bart såsom tjenare, wet han icke hwad hans herre gör, och af hwad orsak han gör så eller så; ty det är då större afstånd mellan herren och tjenaren, än att den förre skulle för den senare kunna meddela alla sina tankar, uppsåt och handlingar. Men tjenaren kan stiga i tillgifwenhet och förtroende hos herren, så att hans herre fritt meddelar honom hwad han wet och will, och då är tjenaren icke mera blott tjenare, utan ock wän. Så hade nu Herren Jesus för sina lärjungar kungjort dem allt det han hört af sin Fader. Härefter och i kraft af detta förtroliga meddelande kallar han dem icke tjenare, såsom förut (kap. 13: 16), utan ock wänner. Wäl hafwa de redan (Luk. 12: 4) blifwit kallade wänner, men der ligger det ännu icke så mycket eftertryck
_288.jpg&oldid=347780){kind=link}