| 288 | Uppmaning till bön. | Johannes’ Evangelium. | Kap. 16. |
De hade ännu ingen klar kunskap om Jesu uppståndelse och den Helige Andes sändande. Men de förstodo det sedan, när Jesus uppstått ifrån de döda, och den Helige Ande blef öfwer dem utgjuten.
19 Då märkte Jesus, att de wille fråga honom, och sade till dem: Derom frågen I hwarandra, att jag sade: en liten tid, och I sen mig icke, och åter en liten tid, och I skolen se mig.
20 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: I skolen gråta och jemra eder, men werlden skall glädjas; I skolen warda bedröfwade, men eder bedröfwelse skall wändas i glädje.
Wändas i glädje, så att just den sak, som nu så bedröfwade dem, skulle erkännas såsom det största glädjeämne.
21 När qwinnan föder barn, har hon bedröfwelse, emedan hennes stund är inne, men når hon har födt barnet, kommer hon icke mer ihåg sin nöd för glädjen, att en menniska är född till werlden.
22 Så hafwen ock I nu bedröfwelse; men jag skall åter se eder, och edert hjerta skall glädjas, och ingen tager eder glädje från eder.
Jesu död och uppståndelse.
23 Och på den dagen skolen I icke fråga mig om något. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Allt hwad I bedjen Fadren i mitt namn, det skall han gifwa eder. Matt. 7: 7. 21: 22. Mark. 11: 24. Luk. 11: 9 f. Joh. 14: 13. 15: 16. Jak. 1: 5.
24 Hittills hafwen I icke bedt om något i mitt namn. Bedjen, och I skolen få, på det att eder glädje må wara fullkomnad.
De hade bedit, ty huru skulle de eljest kunnat kallas och wara Jesu lärjungar, utan att bedja? Jesus hade ju lärt dem att bedja Fader wår. De hade ock bedit i förtröstan på Jesus. Men hittills likwäl icke i Jesu namn. Ty detta kunde de egentligen först då, när återlösningswerket war fullbordadt, och således fullt ljus för dem uppgått öfwer innehållet af Jesu namn. På detta namn grundar sig de trognas bönhörelse, och såsom de i detta namn förwissas om fullkomlig salighet, så werkar en sådan bön fullkomlig glädje. Det är att märka, att Herren Jesus i detta tal till lärjungarne fem gånger gifwer denna försäkran om bönhörelse åt alla, som bedja i hans namn. Att så bedja är att hemta hos Gud af det, som Jesus åt oss har förwärfwat och beredt.
25 Detta har jag i förtäckta ord talat till eder; men en tid kommer, då jag icke mer skall tala till eder i förtäckta ord, utan öppet förkunna eder om min Fader.
I förtäckta ord, d. ä. i sinnebildliga, förblommerade och gåtlika talesätt. Öfwer det som Jesus talat om sin bortgång och dermed närmast sammanhängande ämnen, låg således ännu ett täckelse för lärjungarnes förståndsögon. Detta täckelse förswann till fullo genom den Helige Andes utgjutelse, ty då war den tid kommen, då Jesus förkunnade öppet för dem om Fadren.
26 På den dagen skolen I bedja i mitt namn, och jag säger eder icke, att jag skall bedja Fadren för eder;
Jesus beder på Fadrens högra hand för sina trogna. Men när han sade de anförda orden, wille han dermed wisa, huru de, som bedja i hans namn, hafwa en fri och öppen tillgång till Fadren. Deras fel och brister göra, att de behöfwa Jesu förbön fortfarande, men tanken på de dagliga felen och bristerna likasom uppslukas af wissheten derom, att Fadren sjelf älskar dem, hwilket gör, att Jesus icke säger: Jag skall bedja Fadren för eder. Deras bön i Jesu namn är ett med hans bön, och när han beder för dem, så sker det just på den grund, att de tillhöra Fadren i tron på Sonen.
27 ty Fadren sjelf älskar eder, emedan I hafwen älskat mig och tron, att jag har utgått från Gud. Joh. 17: 8.
28 Jag har utgått från Fadren och har kommit i werlden; åter lemnar jag werlden och går till Fadren.
29 Hans lärjungar sade till honom: Se, nu talar du öppet och säger inga förtäckta ord.
30 Nu weta wi, att du wet allt och icke har behof af att någon frågar dig; derföre tro wi, att du har utgått från Gud. Joh. 17: 25.
31 Jesus swarade dem: Tron I nu?
Dessa ord kunna wäl ock fattas som ett uppmuntrande swar, Nu tron I, hwarmed Herren då wille trycka ett insegel på den tro, hwartill de nu kommit i öfwerensstämmelse med uppmaningen i kap. 14: 1; men rigtigare är det att enligt den här gifna öfwersättningen fatta dem som en pröfwande fråga: Tron I nu? Tron I nu, så att eder tro kan tåla wid de pröfningar, som stunda?
32 Se, en stund kommer och har nu kommit, då I skolen förskingras, hwar och en till sitt, och lemna mig allena; dock jag är icke allena, ty Fadren är med mig. Matt. 26: 31. Mark. 14: 27.
Jesus hade sålunda gjort dem uppmärksamma på trenne afdelningar i utwecklingen af deras andeliga lif: den förflutna: hittills, v. 24; den närwarande: tron I nu? v. 31, och den tillkommande: se, en stund kommer, o. s. w.
33 Detta har jag talat till eder, på
_292.jpg&oldid=347788){kind=link}