| Kristus och Tomas. | Johannes’ Evangelium. | Kap. 20. | 297 |
tro måtte renas från widhängandet wid det jordiska och synliga, så skulle hon icke röra wid Jesus. För henne, som nu trodde Jesu uppståndelse, war wägen till det rätta andeliga widrörandet banad. Icke så för Tomas, v. 27. Han twiflade. Derföre fick han widröra den uppståndne frälsaren, för att på denna wäg bringas till tro. Emellertid, innan Jesus wisar sig för sina lärjungar såsom uppstånden, talar han om sin himmelsfärd: Jag far upp etc. Detta war egentligen målet. Om detta skulle Maria underrätta hans bröder. Det är första gången Jesus kallar dem med detta betydelsefull namn. Tillförene hade han kallat dem lärjungar, tjenare, omsider barn, sist wänner, men nu bröder. Detta war ock den benämning, som de förste kristne sedermera mest nyttjade inbördes. Jag far upp till min Fader och m. m. Han säger icke wår, utan min och eder. Det är en omätlig skilnad mellan Jesus såsom Guds Son och de troende såsom Guds barn, men de äro med honom förenade i salig lifsgemenskap.
18 Maria Magdalena gick och förkunnade för lärjungarne, att hon hade sett Herren, och att han hade sagt henne detta.
19 På aftonen samma dag, den första i weckan, då dörrarna, der lärjungarne församlades, woro stängda, af rädsla för Judarne, kom Jesus och stod midt ibland dem och sade till dem: Frid ware med eder! Mark. 16: 14. Luk. 24: 36 f. 2 Kor. 15: 5.
Af rädsla för de fiendtligt sinnade Judarna woro lärjungarne, såsom skrämda får, församlade. De behöfde derföre en fridshelsning, som bortjagade denna rädsla. För detta ändamål kom Jesus. Han stod oförmodadt midt ibland dem. Han kunde det, ty hans i uppståndelsen förklarade kropp war upphöjd, redan då, öfwer de jordiska lagarna för rummet. Wid sitt afsked hade han efterlemnat och gifwit dem friden, kap. 14: 27; kap. 16: 33. Nu tillförer han dem denna frid wid återseendet. De behöfde den ej blott för den yttre fruktan, som nämndes, utan ock för den inre orons skull deröfwer, att de flytt och förargat sig på Kristus. Så helsar Herren Jesus ofta på ett förunderligt sätt med en inre andelig fridshelsning dem, som tro på honom och längta efter innerligare gemenskap med honom. De få då erfara, att han är när; de få en försmak af den ewiga friden.
20 Och när han hade sagt detta, wisade han dem sina händer och sin sida. Då wordo lärjungarne glade, att de sågo Herren.
21 Då sade Jesus åter till dem: Frid ware med eder! Såsom Fadren har sändt mig, så sänder ock jag eder.
22 Och när han hade sagt detta, blåste han på dem och sade till dem: Tagen den Helige Ande.
Blåste han på dem med en ny lifskraft Tagen af min fullhet den Helige Ande. De skulle mottaga redan nu den Helige Ande i rikare mått än tillförene, och såsom en underpant på det ännu rikare meddelandet, som sedan skedde på pingstdagen. Jesus wisade härmed, att från honom, som undfått den Helige Ande utan mått, utgår nu den lefwande och lifgifwande strömmen af Andens gåfwor och krafter. Hes. 47. Ps. 68: 19. Joel 2: 29. Joh. 7: 37–39. Ap. G. 2: 1–4. Es. 4: 8. Upp. 22: 17. Nu började det stora löftet att gå i fullbordan och fortfar att i församlingen fullbordas: En Ande skall blåsa ifrån mitt ansigte, och jag skall göra lif! Es. 57: 16.
23 Hwilka I förlåten synderna, dem äro de förlåtna, och hwilka I behållen dem, dem äro de behållna. Matt. 16: 19. 18: 18.
Denna embetsfullmagt war redan förut apostlarna gifwen. Men hwad som der blef gifwet mera i löftet, det uppfyldes här i werkligheten, så att det åt dem, med den Helige Andes gåfwa, blef tillika till kraften och wäsendet öfwerlemnadt.
24 Men Tomas, en af de tolf, som kallades Didymus[1], war icke med dem, när Jesus kom.
25 Då sade de andra lärjungarne till honom: Wi hafwa sett Herren. Men han sade till dem: Utan att jag ser märket efter spikarna i hans händer och sticker mitt finger i märket efter spikarna och sticker min hand i hans sida, tror jag det alls icke.
26 Och åtta dagar derefter woro hans lärjungar åter inne och Tomas med dem. Då kom Jesus, när dörrarna woro stängda, och stod midt ibland dem och sade: Frid ware med eder!
Jesu tredje fridshelsning efter uppståndelsen. Den frid, som sålunda är förkunnad genom Jesus Kristus (Ef. 2: 17), är en frid med Gud genom tron på Jesu uppståndelse, hwarigenom den i Jesu död förwärfwade friden blifwit beseglad; den är ock en frid menniskor emellan, genom kärlek till den korsfäste; den är en frid i den Helige Ande (v. 22), som är fridens Ande, men ock en frid, som under strid hinner till fullbordan, om också icke alltid striden derföre är så swår, som den war för Tomas.
27 Derefter sade han till Tomas: Räck hit ditt finger och se mina händer, och räck hit din hand och stick henne i min sida, och blif icke otrogen, utan trogen.
28 Och Tomas swarade och sade till honom: Min Herre och min Gud!
Nu uppgick för Tomas på en gång ljus. Twiflets moln skingrades. Trons wisshet intog
- ↑ Se anm. Joh. 11: 16.
_301.jpg&oldid=347805){kind=link}