| Jakob dödas. | Apostlagerningarna. | Kap. 11, 12. | 331 |
29 Då beslöto lärjungarne, att de, efter som hwar och en förmådde, skulle sända något till undsättning åt de bröder, som bodde i Judeen; Rom. 15: 25. 2 Kor. 16: 1.
De kristna i Judeen woro fattiga; dels hade wäl icke många af de rika Judarna blifwit omwända till Kristus, dels hade de, af hwad de egde, i den första kärleken meddelat så rikligen, att de icke tänkte på att behålla och bewara, dels hade wäl också deras egodelar blifwit sköflade under förföljelserna af evangelii motståndare. Ebr. 10: 34. Genom dessa bidrag uppenbarade sig, huru Kristi kärlek alltid måste i församlingen werka, så framt denna kärlek finnes. Se 2 Kor. 9: 1, 2. Rom. 15: 25, 27.
30 hwilket de äfwen gjorde och sände det till de äldste[1] genom Barnabas och Saulus.
Det ordet äldste, som här förekommer för första gången i församlingen uti denna mening, uttryckes på grundspråket med ordet Presbyteroi, hwarmed menas kyrkans pelare eller föreståndare. Gal. 2: 9. 1 Petr. 5: 1, 2. Af detta ord härleder sig det uttrycket presbyteriansk (kyrka), då en kyrka är så inrättad, att den icke styres af biskopar, utan af föreståndare, som församlingen sjelf wäljer. — ”Detta är den rätta kristliga gemenskap i egodelar, den Kristus befalt, och som alla kristna ibland sig skola inrätta, att hwar och en hjelper och råder den andra i nöden. Sådan gemenskap kan äfwen wara i det borgerliga regementet, och länder icke till oordning.” L.
12 Kapitlet.
Jakob, Johannes’ broder, dödas. Petrus fängslas, men befrias af en herrens ängel. Herodes dör.Wid samma tid bar konung Herodes händer på några af församlingen för att misshandla dem
Detta war Herodes Agrippa, sonson af den Herodes, som regerade då Kristus föddes. Kejsaren Klaudius gjorde honom till konung öfwer hela Palestina, år 41 e. Kr. f. Han hade af naturen åtskilliga goda egenskaper, men han war en förföljare emot de kristna, för att dermed behaga Judafolket. I början fick den kristna församlingen till en del wara i frid, ty den stod högt i folkets ögon för de stora unders och teckens skull, som gjordas af apostlarna, och äfwen af andra kristna; men genom presternas, de skriftlärdas, fariseernas, sadducernas och herodianernas kraftiga och ihärdiga motstånd, hade kristendomen nu förlorat det anseende, som härledde sig af fruktan för det underbara. Det hade blott warit liksom en höflighet mot Kristus, utan tro i hjertat, och en sådan wänlighet håller aldrig ut i längden. Om sådana menniskor icke blifwa Jesu rätta wänner genom tron, så blifwa de snart hans fiender. Då Herodes nu menade, att det skulle behaga Judarna, så började han att förfölja de kristna. Förföljelsen mot Kristus och församlingen börjades af presterna, fortsattes af folket och fullbordades af fursten.
2 och lät med swärd döda Jakob, Johannes’ broder.
Detta war Jakob den äldre, Sebedei son, en af de tre apostlar, som hade åtnjutit Herren Jesu särskilda nåd och warit med på förklaringsberget och i örtagården. Nu blef han benådad med martyrkronan, som icke är ljuflig för kött och blod. Eusebius, en lärd i tredje århundradet, som skrifwit en kyrkohistoria, berättar, att då den man, som förde Jakob till afrättsplatsen, såg den frimodighet, hwarmed han gick döden till mötes, bekände han sig äfwen till Kristus, bad Jakob om förlåtelse, för det han utförde honom, undfick af aposteln fridens kyss och blef tillika med honom afrättad. Elfwa år woro nu förflutna efter pingstfesten, och Jakob hade warit en pelare för församlingen i Jerusalem under denna tid; men Herren behagade nu wisa, att äfwen de utmärktaste redskap i nådens rike icke äro oumbärliga för honom. Jakob fick gå in i sin Herres glädje, krönt med segerkronan. Att Herren på ett underbart sätt bewarade och frälste Petrus från samma blodiga död, wisade att han äfwen hade kunnat skydda Jakob, men Herrens stund war kommen att hemta honom hem till sin saliga ro.
3 Och när han såg, att det behagade Judarne wäl, lät han derjemte fasttaga äfwen Petrus; och sötebrödsdagarna woro nu inne.
Under sötebrödsdagarna, nemligen påskhögtiden, uppsköts afrättningen.
4 Och sedan han hade gripit honom, satte han honom ock i fängelse och uppdrog hans bewakning åt fyra waktafdelningar af fyra man hwardera, ämnande efter påsken föra honom fram för folket.
En sådan romersk waktafdelning eller qvatern war en wakt af fyra man, som wakade skiftewis och aflöste hwarandra på sin post under 24 timmar. Herodes tog fyra sådana wakthopar, för att så mycket säkrare förwara Petrus, emedan han en gång förut på underbart sätt utkommit ur fängelset, se kap. 5: 18—25. Han ämnade nu förwara honom säkert, och efter påskdagen låta afrätta honom inför folket.
5 Så förwarades nu Petrus i fängelset; men en ständig bön till Gud för honom hölls af församlingen.
Under det Petrus så förwarades, ropade de församlade kristne med innerlig och ihållande bön till Herren om nåd och hjelp.
6 Men när Herodes ämnade draga honom för rätta, sof Petrus natten förut mellan twå krigsmän, bunden med twå kedjor, och wäktare utanför dörren bewakade fängelset.
Att Petrus äfwen i kedjor och band kunde sofwa, bewisar att hans själ hwilade tryggt i
- ↑ Församlingsföreståndare.
_335.jpg&oldid=347872){kind=link}