| 332 | Petrus fängslad. | Apostlagerningarna. | Kap. 12. |
sin frälsares beskydd. Petrus war med twå kedjor fäst wid twå soldater, en på hwardera sidan.
7 Och se, en Herrens ängel stod der, och ett sken lyste i rummet, och han stötte Petrus i sidan och wäckte honom, sägande: Stå genast upp. Och kedjorna föllo ifrån hans händer.
8 Och ängeln sade till honom: Omgjorda dig och tag på dig dina skor. Och han gjorde så. Och han sade till honom: Tag på dig din mantel och följ mig.
Allt detta märkte ingen af wakten; så litet förmår all mensklig magt emot Herrens hand.
9 Och han gick ut och följde honom, och han wisste icke, att det som skedde genom ängeln war werkligt, utan trodde, att han såg en syn.
10 Och sedan de hade gått genom den första och den andra wakten, kommo de till jernporten, som förde till staden, och den öppnades för dem af sig sjelf, och de gingo ut och gingo en gata fram, och strax förswann ängeln från honom.
Jernporten, som skilde fängelseporten ifrån staden, war både läst och bewakad.
11 Då nu Petrus kom till sig igen, sade han: Nu wet jag för wisso, att Herren har utsändt sin ängel och räddat mig från Herodes’ hand och från allt hwad Judarnes folk har wäntat.
Kom till sig igen, d. ä. kom till klar tanke och medwetande.
12 Och då han hade besinnat sig, gick han till Marias hus, hwilken war moder till Johannes, som ock kallades Markus; och der woro många församlade och bådo.
Detta war Johannes eller Markus, som åtföljde Paulus och Barnabas, v. 25.
13 Men när han klappade på dörren till porten, kom en tjensteflicka, wid namn Rode, ut för att höra hwem det war.
De kristne, som nu woro församlade i bön, måste wakta sig för sina förföljare.
14 Och då hon igenkände Petri röst, lät hon i glädjen icke upp porten, utan lopp in och berättade, att Petrus stod utanför porten.
15 Och de sade till henne: Du är från dina sinnen. Men hon bedyrade, att så war. Då sade de: Det är hans ängel.
De äro församlade i bön till Herren, de bedja för Petrus! Herren har lofwat att bönhöra, de kunde således weta, att deras bön skulle blifwa hörd, och nu, då bönhörelsen är kommen på ett så underbart sätt, kunde de knappt tro det wara sant. Häraf kan man se, att det icke är så lätt att rätt tilltro Gud så stora ting, som han har lofwat. Har man swårt för att tro bönhörelsen, då man har den för ögonen, huru mycket swårare måste det då wara, att tro den på förhand! Men hwilken tröst, hwilken trygghet för Kristi kyrka, att hafwa så skarpa wapen, som tro och bön, att hafwa en så stark och trofast Gud och så stora, så rika löften! Hade Herodes fått höra talas om de kristnas bönerop emot hans krigsknektar, kedjor och jernportar, så hade det hos honom blott förorsakat förakt eller åtlöje. Men we ben, som har de heligas böner emot sig!
16 Men Petrus fortfor att klappa, och när de öppnade, fingo de se honom och blefwo bestörta.
17 Då winkade han åt dem med handen, att de skulle tiga, och omtalade för dem, huru Herren hade fört honom ut ur fängelset, och sade: Berätten detta för Jakob och bröderna. Och han gick derifrån och begaf sig till en annan ort.
Här menas Jakob den yngre, Alfei son, som nu hufwudsakligen hade omsorg för församlingen i Jerusalem. Hwilken glädje, hwilken segerfröjd för de församlade kristna, att se ett sådant bewis på Guds underbara hjelpande nåd! Detta kunde mägtigt styrka och stadfästa dem i tron.
18 Men när det hade blifwit dag, uppstod icke liten oro bland krigsmännen, hwad det wäl hade blifwit af Petrus.
19 Och då Herodes hade sökt efter honom och icke funnit honom och hållit förhör med wäktarne, befalde han, att dessa skulle föras bort. Och han for från Judeen ned till Cesarea och wistades der.
Föras bort, till att afrättas efter romersk krigsrätt.
20 Och Herodes war fiendtligt sinnad mot Tyrierna och Sidonierna. Men de infunno sig endrägtigt hos honom; och sedan de hade öfwertalat Blastus, konungens kammarherre, bådo de om fred, emedan deras land hade sin näring af konungens område.
Herodes wågade icke företaga krig emot Tyrus och Sidon, ty båda dessa städer, såwäl som Herodes sjelf, lydde under Roms herrawälde. Men han förbjöd tillförseln af lifsmedel till dem, och de kunde icke få tillräckligt lifsmedel från annat håll, emedan blott en liten sträcka af land på hafskusten tillhörde dessa handelsstäder. Jemför 1 Kon. 5: 11. Hes. 27: 17.
_336.jpg&oldid=347874){kind=link}