| 336 | Paulus predikar i Antiokia. | Apostlagerningarna. | Kap. 13. |
han så sagt: ”Jag skall gifwa eder det heliga, som är lofwadt David, det wissa”. Es. 55: 3.
Se Es. 55: 3. Detta löfte genom profeten, den stora och wissa nåd, som war åt David utlofwad om Messias, hade just genom Jesu Kristi uppståndelse ifrån de döda fått sin fullbordan.
35 Derföre säger han ock på ett annat ställe: ”Du skall icke låta din helige se förgängelse”, Ps. 19: 19. Ap. G. 2: 27 f.
Se Ps. 16: 10. Ap. G. 2: 25, 31.
36 Ty då David för sin samtid hade tjenat Guds wilja, afsomnade han och wardt lagd till sina fäder och såg förgängelse;
Då David afsomnade och såg förgångelsen, så kunde denna profetia i Ps. 16 icke syfta på honom.
37 Men den som Gud har uppwäckt, han såg icke förgängelse.
Af Kristi uppståndelse är det klart, att han är den, om hwilken David profeterade, och således är han den sanne Messias.
38 Derföre ware det eder weterligt, I män och bröder, att genom honom warder eder förkunnad syndernas förlåtelse, Luk. 24: 47. 1 Joh. 2: 12.
39 och att från allt, hwarifrån I icke kunden rättfärdiggöras genom Moses’ lag, warder hwar och en som tror rättfärdiggjord i honom. Rom. 8: 3. 10: 4. Gal. 2: 16.
Syndernas förlåtelse genom den uppståndne Kristus är den stora tillämpningen af Pauli predikan, v. 38. Den, som tror på Kristus, blifwer rättfärdiggjord i honom, d. ä. får syndernas förlåtelse, blifwer befriad från lagens förbannelse och träldom och inför Gud räknad syndfri. Då menniskan blifwer sålunda rättfärdigad och frigjord, får hon äfwen frid med Gud i sitt samwete. Med predikan om den korsfäste och uppståndne Kristus will aposteln föra sina åhörare till tron på honom, att de må blifwa frigjorde ifrån syndens både skuld och straff och herrawälde, hwilket icke är möjligt genom lagen och genom egna gerningar.
40 Sen derföre till, att öfwer eder icke kommer det som är sagdt i profeterna:
41 ”Sen, I föraktare, förundren eder och warden till intet; ty ett werk werkar jag i edra dagar, ett werk, som I ej skolen tro, om någon förtäljer det för eder”. Hab. 1: 5.
Denna profetiska warning står hos Hab. 1: 5. Israel war i profetens tid affallet ifrån Herren, alla warningar woro förgäfwes, hwarföre folket ock blef bortfördt i fångenskap till Babylon, till straff för det de föraktade Herrens ord. Nu warnar aposteln, att om de föraktade Kristi evangelium, så skulle deras straff och förkastelse blifwa ännu förskräckligare.
42 Och när dessa gingo ut, bådo de, att samma ord måtte nästa sabbatsdag blifwa talade till dem.
Dessa hedningar woro sådane, som antagit den judiska läran. De woro proselyter, hwilka rönt intryck af ordet och wille widare höra evangelium.
43 Och när synagogan war upplöst, följde många af Judarne och de gudfruktiga proselyterna med Paulus och Barnabas, hwilka talade till dem och förmanade dem att stadigt förblifwa wid Guds nåd.
De som följde Paulus och Barnabas, wisade just dermed, att nåden hade hos dem werkat mägtigt; och den, som erfarit nåd, bör nödwändigt taga wara derpå, att den icke må blifwa förspild.
44 Och den följande sabbaten kom nästan hela staden tillsamman för att höra Guds ord.
45 Då nu Judarne sågo folkhoparna, blefwo de uppfylde med ifwer och sade emot det som talades af Paulus, motsägande och hädande.
Hos Judarne wisade sig nu öppen fiendskap och nit eller bitterhet emot evangelium, ty så snart evangelium uppenbarar sin kraft, så werkar det antingen omwändelse till tro, eller upptänder det wrede, och werkar ökad hårdhet.
46 Då togo Paulus och Barnabas mod till sig och sade: Till eder måste Guds ord först talas, men då I stöten det från eder och icke ansen eder sjelfwa wärdiga det ewiga lifwet, se, så wända wi oss till hedningarne. 5 Mos. 32: 21. Es. 55: 5. Matt. 10: 6. 21: 43. Ap. G. 3: 25 f. 18: 6.
För det af Gud utwalda Judafolket förkunnades evangelium, efter Herrens löfte, framför hedningarna. Men Judarne förkastade det och sålde dermed domen öfwer sig sjelfwa, att de woro owärdige. Då de sålunda öfwer sig sjelfwa fält förkastelsedomen, så blefwo i deras ställe hedningarne kallade att ingå i himmelriket.
47 Ty så har Herren bjudit oss: ”Jag har satt dig till ett ljus för hedningar, att du skall wara till frälsning intill jordens ände”. Es. 49: 6.
Se Es. 49: 6. I denna och andra profetior låg för apostlarna ett bestämdt bud att sprida ljus och salighet ibland hedningarna genom evangelii predikan, så snart Judarne sköto det ifrån sig.
48 Och när hedningarne hörde detta, wordo de glade och prisade Herrens ord, och de trodde, så många som woro bestämda till ewigt lif.
Alla som wille anamma ordet och tro på Kristus, woro bestämda till ewigt lif, se
_340.jpg&oldid=347882){kind=link}