| 340 | Apostlarnes möte i Jerusalem. | Apostlagerningarna. | Kap. 15. |
Herren Jesu Kristi nåd blifwa frälste, likasom ock dessa. Ef. 2: 1, 8. Tit. 3: 4 f.
Apostelen Petrus, som genom en särskild uppenbarelse hade fått ett stort ljus i denna stora fråga, och förut inför församlingen i Jerusalem meddelat hwad Herrens Ande hade werkat i Kornelii hus, åberopade sig nu på detta, för att wisa, huru frågan borde afgöras. Herren hade sjelf wisat, att hedningarnes hjertan skulle i Kristus renas genom tron, utan inblandning af lagen, som ingen menniska kan fullborda, men som Kristus allena fullkomnat, se Matt. 5: 17. Det wore derföre att fresta Gud sjelf och att strida mot honom, om man ändå wille föreskrifwa, att tron icke wore tillräcklig till rättfärdighet, och att menniskan således icke rättfärdiggöres af nåd allena, utan ock af egen förtjenst tillika. I synnerhet lärorikt är, att aposteln Petrus sjelf, som förut warit Jude, och war af omskärelsen, räknar sig till dem, som måste rättfärdiggöras af tron allena, v. 11, så att han icke hade något företräde framför de trogna, som warit hedningar. Men å andra sidan märkom äfwen hans stora mildhet och lugna omdöme! Han påstår icke, att dessa några af fariseernas parti woro förkastade, utan uttalar blott den tro, att han och de andra, som tänkte lika med honom, skulle blifwa frälste såwäl som dessa trogna af hedningarna.
12 Då teg hela hopen och hörde på Barnabas och Paulus, som förtäljde, huru stora tecken och under Gud hade gjort genom dem bland hedningarne.
Denna utförliga berättelse af Paulus och Barnabas om den fria, saliggörande nåd, som Gud låtit wederfaras hedningarna, och som de till en del redan förut meddelat (se v. 4), bekräftade detsamma, som Petrus hade sagt.
13 Och när de tystnade, swarade Jakob och sade: I män och bröder, hören mig.
14 Simon har förtäljt, huru Gud först såg till hedningarne för att bland dem taga ett folk för sitt namn.
Om denne Jakob, se kap. 12: 17. Ett folk för sitt namn betyder ett folk, som bär hans namn, nemligen kristna, och som derföre skall tillhöra honom och lefwa efter hans wilja.
15 Och härmed öfwerensstämma profeternas utsagor, såsom det är skrifwet:
16 ”Derefter skall jag wända tillbaka och återuppbygga Davids fallna hydda och återuppbygga hwad deraf har warit nedrifwet och återupprätta henne, Am. 9: 11 f.
17 på det att de qwarblifna af menniskorna och alla hedningar, som blifwit uppkallade efter mitt namn, må söka Herren. Så säger Herren, som gör allt detta”.
För att bewisa den stora sanningen, att Gud redan genom profeterna förkunnat, att hedningarna skulle upptagas i Messias’ rike, anför han utförligt en profetia, som står skrifwen i Amos 9: 11, 12, och som nu gick i fullbordan derigenom, att hedningarne blefwo omwände till tron på Messias och upptagna i hans rike. — Davids förfallna hydda, d. ä. det förfallna Gudsriket i Israel.
18 För Gud är hans werk kunnigt från werldens begynnelse.
Redan i Herrens löfte till Abraham, ja äfwen i löftet till Adam i paradiset efter syndafallet, är hedningarnas upptagelse i Messias’ rike och deras salighet genom tron förkunnad, och således icke något nytt.
19 Derföre är min mening, att man icke bör betunga dem af hedningarne, som omwända sig till Gud,
20 utan att man bör tillskrifwa dem att afhålla sig från afgudarnes besmittelser och från skörlefnad och från det som har blifwit qwäfdt och från blod. 1 Mos. 9: 4. 5 Mos. 12: 23. 2 Kor. 8: 1 f. 10: 11, 20 f. 1 Tess. 4: 3.
Det hade warit icke blott att bekymra de omwända hedningarna, utan ock, hwad mer war, att förmörka evangelium, om man hade föreskrifwit omskärelse, och i följd deraf, iakttagandet af lagens stadgar, Gal. 5: 3, såsom nödwändigt för att blifwa frälst, v. 1. Dermed hade den willfarelsen, v. 24, blifwit stadgad, att en menniska genom någon lagens gerning kunde blifwa rättfärdig inför Gud och frälst, och således läran såwäl om den fördömande och dödande lagen, som om det allena frisägande och lifgifwande evangelium blifwit förmörkad. Apostlarne och hela församlingen kalla detta icke blott att oroa de omwända hedningarna, utan ock att förwirra deras själar, v. 24. Det, som således borde af hedning-kristna iakttagas, war att afhålla sig från afgudarnes besmittelser, d. ä. de skulle icke hafwa någon gemenskap med de oomwända hedningarna wid deras afgudaoffer, ej heller förtära något af det, som war offradt åt afgudar, v. 29, ware sig af offerköttet eller offerwinet. Af det, som offrades åt afgudarna, tillföll en del presterna, en del återstäldes åt den offrande, hwilken deraf anstälde en offermåltid, antingen i afgudatemptel, 2 Kor. 8: 10, eller i sitt hus, och bjöd anhöriga och wänner. Att omwände hedningar deltogo i sådana gästabud, war för de omwände Judarne en styggelse, 2 Mos. 34: 15. 4 Mos. 25: 2, och ett sårande af deras samwete, 2 Kor. 8: 12, utom den stora fara, hwari sådan gemenskap satte deras egen köttsliga swaghet, se 2 Kor. 10: 7, 11, 20, 21, der Paulus wisar, att deltagandet i de hedniska offermåltiderna icke är förenligt med deltagandet i Herrens nattward. — Skörlefnad. Med afgudatjensten sammanhängde otuktssynden, 4 Mos. 25: 1, 2, hwilken bland hedningarna ansågs för en så likgiltig sak, att äfwen de bästa hedniska sedelärare merendels höllo blott
_344.jpg&oldid=347890){kind=link}