| Apostlarnes möte i Jerusalem. | Apostlagerningarna. | Kap. 15. | 341 |
äktenskapsbrottet, och wanligtwis endast hustruns, för olofligt. Frestelsen till otuktssynden kunde derföre lätteligen för de nyomwände af hedningarne blifwa så mycket större och farligare, hwarföre ock Paulus på många ställen i sina bref behöfwer utförligt förmana emot denna hedniska styggelse, t. ex. 2 Kor. 6: 13–20; kap. 10: 8. Ef. 5: 4–7. Ja, af 2 Kor. 5 synes, som den meningen hade många anhängare i den korintiska församlingen, att de kunde wara goda kristna, fastän de tålde ibland sig en sådan boleristyggelse, hwarom icke ens hedningarna wisste att tala, nemligen att en hade sin faders hustru. — Från det, som har blifwit qwäfdt, d. ä. från ätandet af med sitt blod qwäfda djur, eller icke blodrunna, och från blod. Begge delarna woro i Moses’ lag förbjudna, 1 Mos. 9: 4. 3 Mos. 17: 10–15; kap. 18: 26. 5 Mos. 12: 23, blodet särskildt af det skäl, att blodet war dem gifwet till altaret, att deras lif måtte dermed försonade warda, 3 Mos. 17: 11, hwarföre det förebildade Kristi försoningsblod. När det sannskyldiga försoningsblodet war utgjutet en gång för alla, upphörde ock dess förebildande stadgar och med detsamma förbudet för blodätandet, men de omwända Judarnas samwete war ännu deri bundet, och derefter borde de omwände hedningarne lämpa sig.
21 Ty Moses har, från gamla tider, i alla städer dem som predika honom i synagogorna, der han föreläses på alla sabbater.
Genom det sabbatliga föreläsandet i alla synagogor af de mosaiska stadgarna, som förbjuda detta, war hos Judarna från barndomen en sådan afsky uppwäckt för dessa stycken, att de aldrig skulle kunna deltaga i gemensam gudstjenst med dem, som icke afhöllo sig från sådant. Derföre war det nödigt, att de omwände hedningarne åtminstone i dessa stycken rättade sig efter de judekristna, intill dess för de senare evangelii ljus klarare uppgick.
22 Då beslöto apostlarne och de äldste, jemte hela församlingen, att utwälja några män bland sig för att sända dem till Antiokia med Paulus och Barnabas, nemligen Judas, som kallades Barsabas, och Silas, hwilka woro ansedde män bland bröderna.
Silas kallas äfwen Silvanus, 2 Kor. 1: 19; han war först Pauli och sedan Petri medhjelpare.
23 Och med dem aflät man denna skrifwelse: Wi apostlar och äldste och bröder helsa de bröder af hedningarne, som äro i Antiokia, Syrien och Cilicien.
Helsa, d. ä. tillönska dem allt andeligt och lekamligt godt, all wälfärd.
24 Emedan wi hafwa hört, att några från oss utgångne hafwa, utan något uppdrag från oss, oroat eder med ord, hwarmed de hafwa förwirrat edra själar, sägande, att I skolen låta omskära eder och hålla lagen, 1 Joh. 2: 19. Gal. 2: 4.
25 så hafwa wi enhälligt beslutit att utwälja några män och sända dem till eder med wåra älskade, Barnabas och Paulus,
26 män, som hafwa wågat sitt lif för wår Herre Jesu Kristi namn.
Förwirrat edra själar, v. 24, är ett starkt uttryck, som bewisar, att genom gerningsläran blefwo deras själar bortwända från Kristus och liksom nedrifna från den sanna grunden, som är Kristus allena. Om en willfarelse i denna wigtiga sak kunde ett mildt uttryck icke begagnas, ty här gälde det, om Kristus eller lagen skulle wara salighetens enda grund, här gälde det, om församlingen skulle hafwa Kristi rättfärdighet eller egna gerningar till grund för sitt hopp. Den enda sanna grunden war redan lagd, som är Jesus Kristus, och denna högwigtiga lära blef nu af apostlarna och af hela den kristna moderförsamlingen i Jerusalem inför alla församlingar offentligen uttalad och stadfäst.
27 Wi hafwa derföre sändt Judas och Silas, hwilka ock muntligen skola säga eder detsamma;
28 ty den Helige Ande och wi hafwa funnit för godt att icke pålägga eder någon ytterligare tunga utom dessa nödwändiga stycken,
29 att I skolen afhålla eder från det som blifwit offradt åt afgudar och från blod och från det som har blifwit qwäfdt och från skörlefnad. Om I noga akten eder för detta, skall eder wäl gå. Faren wäl!
Den Helige Ande och wi v. 28, d. ä. det som den Helige Ande genom den nåd, hwarmed han upptagit hedningarna, så klart bewisat wara hans wilja, det måste således äfwen wi finna för godt, wi wilja icke stå honom emot, wi wilja icke pålägga eder lagens tunga, som han icke pålagt eder, således ingenting widare än det wi nu föreskrifwa, utom det som den Helige Ande sjelf lär eder genom ordet.
30 När de nu hade blifwit affärdade, kommo de ned till Antiokia, sammankallade menigheten och framlemnade brefwet.
31 Och sedan de hade läst detta, blefwo de glada öfwer den trösten.
Församlingen fröjdade sig öfwer det apostoliska brefwets trösterika, evangeliska innehåll.
32 Och Judas och Silas, hwilka ock sjelfwa woro profeter, förmanade bröderna med många ord och styrkte dem.
Om profeter, se kap. 13: 1.
_345.jpg&oldid=347892){kind=link}